Mitt sista blogginlägg för kursen i Digital Kompetens och lärande. Projektrapporten är skriven, presentationen gjord. Jag är väldigt nöjd med kursen, och jag önskar att jag kunde gå fortsättningskursen i höst (den verkar vara inställd).

Mina favorithjälpmedel inom IKT efter den här kursen är nog wiki och screencast. Wiki framför allt som ett verktyg att jobba med eleverna med, och Screencast (jag använder Jing) för att göra små instruktionsfilmer till både elever och kollegor.

Jag är fortfarande intresserad av att titta närmre på personliga lärmiljöer, det känns som någonting som kommer att bli allt viktigare i framtiden.

Anyway. Min projektrapport finns här nedanför ifall någon är intresserad.

Frustration

Så mycket tankar, så mycket idéer.

Jag tror att den stora utmaningen framåt för mig är att hantera frustrationen över att skolans övergripande system är så diametralt motsatt vad jag skulle vilja. Jag måste försöka jobba mer som jag vill, samtidigt som jag måste förhålla mig till den politik som styr mitt arbete.

Motarbeta betygshets samtidigt som jag måste sätta rätt betyg. Uppmuntra elever att våga misslyckas, samtidigt som de inte ska känna att det går ut över deras slutbetyg. Arbeta långsiktigt trots kursbetyg.

Ni gör det inte lätt för mig, kära politiker. Jag kanske ska försöka gamifiera mitt jobb, och se er politiker som buggar, eller designfel, som är irriterande, men inte game breaking. I just have to find the work-arounds that make the game playable and enjoyable.

"School is a game - it's just not a terribly well designed game"

(Seth Priebatsch, TEDxBoston 2010)

Jag har tänkt mycket på gamification på sistone. Gamification - för er som inte vet - är en term som används av folk som studerar hur spelmekaniker kan appliceras på verkligheten. Kan vi lära av spel för att motivera folk i verkligheten? 

Lee Sheldon gjorde om sin universitetskurs med spelmekanik. Han startade alla sina studenter på 0, och satte sedan XP för uppgifter av olika slag, och levels i stället för betyg. I slutet av kursen blev leveln förstås omvandlat till ett betyg. Det fungerade väldigt bra, men Lee Sheldon undervisar i speldesign. 

Men tanken finns fortfarande där. Jag kanske inte behöver göra om klassrummet till ett spel i terminologin - det kommer troligtvis inte fungera lika bra på mina elever. Men vissa aspekter känns vettiga. Jag börjar med två.

Autonomi

I spelens värld väljer jag själv när jag är redo att ta mig an ett nytt område, en ny quest. I skolan är det väldigt ofta läraren, planeringen och styrdokumenten som styr. I spel kan jag, om jag inser att det nya området är för svårt för mig, utan problem gå tillbaka och träna upp mig lite mer i lättare områden. I spel så väljer jag själv när jag ska pröva på en Boss fight, i skolan så har varje enskild elev väldigt lite att säga till om när ett prov ligger. 

Autonomi är viktigt för oss alla. Finns det något sätt vi kan få mer autonomi i skolan, utan att det blir kaos? Kanske. 

Misslyckanden

Jag har spelat en hel del MMOs, och en viktig faktor i att lyckas i elitnivåerna i dessa spel, är att inte vara rädd för att misslyckas. Om du ska lyckas med en svår raid, så kommer du behöva misslyckas - utvärdera misslyckandet, misslyckas igen, utvärdera igen. Om, och om, och om igen. När du spelat ett tag med ditt guild så kommer du att bli bättre på att utvärdera, bättre på att veta exakt vad dina styrkor är och vilka verktyg du behöver för just den här uppgiften, och bli bättre på att se strategier som kanske kan fungera. 

I skolan så vågar våra elever inte misslyckas. Vi lärare är dåliga på att våga misslyckas. Och elever utvärderar ytterst motvilligt sig själva (de har ju redan fått betyg på den uppgiften, eller?). Om jag som elev misslyckas på ett prov så är det förödande. Jag måste vänta länge på en ny chans, och det sker oftast på skolans/lärarens villkor, inte mina egna. 

Kan vi få skolan att mer likna datorspel?

Jag tror att det går. Tyvärr så har vi en övergripande struktur som går åt ett helt annat håll, men jag tror att vi som lärare med fördel kan fortsätta styra arbetet i skolan, ha lektioner och undervisa, men kanske släppa betygsättningen och proven till spelmekaniska arbetssätt. Kanske kan jag i större utsträckning låta mina elever bestämma när de är redo att ta sig upp till nästa level i svenska 1? Kanske kan jag försöka hitta sätt att arbeta på som gör att ett misslyckande inte blir ett nederlag, utan en steg på vägen mot kunskap?

Kurssystemet i gymnasieskolan gör detta svårt - vi har för kort tid på oss för att ha ett tillräckligt långsiktigt perspektiv - men vi kan göra situationen lite bättre i alla fall. Det är i slutändan vi lärare som måste rädda skolan från den katastrof som är utbildningspolitiken. 

Reflektioner kring pedagogisk syn, apropå vårens studier

Det har varit väldigt intressant att plugga igen under våren. Och väldigt lärorikt.

Efter några år som lärare och som mycket intresserad av hur skolan behöver förändras för att möta det nya samhället, så har det varit mycket fascinerande att få studera både Psykologi på SU och en distanskurs i digital kompetens och lärande på KTH. Den senare kursen har försökt att föra en pedagogik som utnyttjar informationssamhällets resurser, medan undervisningen på Psykologi 1 inte verkar ha ändrats nämnvärt sedan tryckpressens intåg i vår historia.

Varför har vi på universitetsnivå fortfarande kurser som är baserade på och knutna till enskilda kursböcker? Där en gammal tenta kan vara i det närmaste omöjlig att lösa, ty de hade ju en annan bok på den kursen. Jag kände mig inte så beroende av en enda bok ens på kursen "Moby Dicks", och den kursen handlade ju i grunden om just en enskild bok! Borde vi inte nu, i informationssamhället, ha universitetskurser som är utformade så att de frågor som ställs och tas upp kan besvaras utifrån en mängd lika böcker? Visst bör finnas rekommendationer om bra grundböcker - men varför vara så begränsade?

Den andra kursen har en helt annan pedagogisk grundsyn. Vissa föreläsningar ska man titta på, absolut, och en hel del litteratur finns att tillgå och rekommenderas, men ingenting är specifikt knutet till en bok eller föreläsare. Frågorna och verktygen står i centrum, sedan är det upp till dig som studerande att använda lämpliga informationskällor. Områden ska gås igenom, examinationer göras, och kraven är knappast lägre än vad de är på Psykologin, men de är klart annorlunda.

Det gör mig närmast förbannad när jag tittar på vissa tentafrågor, och inser dels att jag måste gissa hur mycket de vill att jag ska utveckla den frågan för att få full poäng, och dels att för att hela gruppen av studenter ska få så bra resultat som möjligt så ska vi lära oss likadant, läsa samma böcker och se samma föreläsningar. Varför?

Jag misstänker att kursansvariga skulle uppmuntra oss att läsa saker utanför kursen, att ifrågasätta, dra paralleller till andra vetenskapliga discipliner och allt det som jag vill göra. Bara vi håller oss inom ramarna vid examinationerna. Jag har hört flera vid institutionen klaga på skolan (grund- och gymnasieskolan) och att de inte förbereder ungdomarna på universitetsstudierna, att studenterna inte gör bra föreläsningsanteckningar på sina handouts, att vi bara fokuserar på tentan och inte på kunskapen. Jag undrar - hur kan folk tro att studenter ska fokusera på kunskap, på att fördjupa sig, utveckla, diskutera och interagera, när pedagogiken till synes bara har ett enda mål: att överföra kunskap och examinera via salstenta.

Detta var en mycket nyttig termin. Jag har förstått att min pedagogiska grundsyn och Psykologiska Institutionens ligger väldigt, väldigt långt ifrån varandra. Men så är PIs pedagogik den mest traditionella jag någonsin varit med om också. På 15 terminers akademiska studier har jag aldrig varit med om en så extremt traditionell pedagogik. Det var nyttigt för mig att se.

Reflektioner från Framtidens lärande

Så var framtidens lärande över för i år. Vad kan man dra för slutsatser den här gången? Till viss del så känner jag samma sak om efter framtidens läromedel - jag saknar visionerna. Framtidens lärande handlade inte så mycket om framtiden, utan väldigt mycket om vad som finns i nutiden. Vilka verktyg finns nu, hur kan vi undervisa idag för att förbättra skolan. Och visst, det behövs en sådan diskussion. Men jag skulle vilja ha lite mer visioner om vart vi är på väg. Lite sådant fanns förstås. Ung Agenda (elever från olika skolor i landet) presenterade idéer som låg längre fram i tiden, där den fysiska skolan spelar mindre roll, programmen är avskaffade och eleverna i stället formar sina egna program (i en kommentar på nätet gick en lärare längre och ifrågasatte ämnenas vara). Även lärarnas plats i skolan ifrågasattes. Jag tror att det vore bra med en sådan förutsättningslös diskussion. Frågan är vad vi vill att skolan ska vara. Är det en förvaringsplats för barn och ungdomar? Är det närvaron som är viktig såsom CSN och Björklund verkar tycka, eller är det att hitta en skola som passar alla elever? Självklart måste det finnas krav i skolan, och kunskapsmässigt ska vi definitivt inte sänka dem från dagens krav, MEN vi måste åtminstone ha diskussionen att vi kanske inte bäst uppnår dem i klassrum med närvarokrav, standardiserade tester och stolar som är omöjliga att sitta på och fokusera på kunskap dagar i ända. Skolan måste inse att vi inte sitter på kunskapen längre - och inte kan leka auktoritet för hur den ska läras ut eller examineras. Jag tror att behovet att pedagoger kommer finnas kvar, men jag tror att förr eller senare måste vi skilja på det pedagogiska uppdraget att handleda elever genom kunskap och informationshantering å ena sidan, och examinationer och bedömning å andra sidan. Mitt uppdrag som pedagog kommer att behöva förändras. Någonstans därute hoppas jag att det också finns politiker som börjar förstå att den modellen som vi har idag inte kommer att fungera. Under tiden? Vi får göra vårt bästa. Damage control, förnya vår pedagogik och försöka få folk att förstå att ja, skolan har problem. Men inte de som många tror. Det är inte disciplin, prov, och hårdare regler som hjälper. Tidigare betyg kommer inte hjälpa. Mer tid åt matematik på bekostnad av estetiska ämnen kommer FÖRSÄMRA matematikkunskaperna och sänka kreativitetsnivån. Satsningen på entreprenörskap utan drama är en urdålig idé. Och att premiera folk som spenderar all sin tid på att försöka få godkänt i matte C/3 i stället för att lägga den energin och tiden på ett ämne som de tycker om är något av det mest förödande och idiotiska som gjorts i svensk skolan historia.

Projektslut närmar sig

Som sagt så har jag som projektarbete i kursen om digitalt lärande gjort en wiki i kognitionskursen som jag läser. Nu börjar det närma sig slutet eftersom tentan är i morgon förmiddag. Så hur har det gått? Jag kan inte direkt påstå att det varit en succé. Visserligen så var intresset från början starkt, och de allra flesta som sa någonting om det uttryckte att det var en jättebra idé. wikin har 13 medlemmar (medlemskap var inget krav eftersom wikin är helt öppen för redigering, men det ger ju fördelar såsom att man kan se vem som ändrat vad, och hållas uppdaterad via mail.), och har besökts en bra bit över tusen gånger. Jag vet förstås inte hur många utav dessa besök som varit av kursdeltagare och hur många som kommer utifrån, men med tanke på att wikin är ny och inte jättelätt att hitta till om man inte har adressen så tror jag att en överväldigande del av dessa besök är av kursdeltagare. Trots dessa många besök, så är det dock endast tre personer som har bidragit till wikin, varav jag gjort det allra mesta själv. Jag ska skriva rapporten och analysera hela projektet, men jag tror att slutsatsen måste bli att wiki inte fungerar som ett bra verktyg på det här sättet, på grund av dels att det inte introducerades ordentligt, dels att upplägget på undervisningen på den här kursen inte har främjat kollaborativt lärande och samarbete. Det finns också en teknisk och kunskapsmässig barriär som gör att ett verktyg som detta behöver introduceras mer uppifrån - många vet inte hur wiki fungerar och tror att det är svårt att arbeta med, eller vet inte vad det är. Det skulle behövas en introduktion som jag, i position som student, har svårt att ge på ett bra sätt. I slutändan så var det fortfarande ett bra hjälpmedel på kursen, men för mycket arbete för det fåtal personer som engagerade sig.

Screencasts om wikis

Idag har jag gjort lite screencasts :-) vi börjar med en del om wikis. Först kommer två screencasts om varför wikis kan vara användbart i undervisningen, och sedan en serie om hur man kan skapa en wiki för sin klass. Använd om ni vill :-)

Kunskap vs betyg - eller varför är det så svårt att arbeta progressivt?

Som projektarbete i kursen om IKT så bestämde jag mig för att försöka starta en wiki i Kognitionsdelen av Psykologi 1. Jag är medveten om att jag i detta läge agerar som student och inte som lärare, och därför måste förlita mig på att några av mina medstudenter ser mervärdet i att arbeta på detta sätt. Wikin är startad, och jag har själv renskrivit mina föreläsningsanteckningar där. En dryg vecka in i projektet är det tyvärr ingen annan som gjort någonting i wikin. Samtidigt som jag är lite nervös för att det hela ska bli ett totalt misslyckande, så känner jag också att jag måste leva som jag lär: misslyckaden är en nödvändighet för att utvecklas, och jag får i så fall utgå ifrån det och fundera över vad jag måste göra annorlunda.

En aspekt av det hela är informationen. Jag skickade ut ett massmail och postade på facebookgruppen att jag gjort wikin och varför, och bjöd in alla att bidra till den - men jag kanske borde gått ut muntligt med det också. En annan aspekt är tentapluggsmentaliteten som vi alla vet präglar vårt utbildningsväsen. Faktum är att tentan inte är förrän om en månad, och därför är det inte många som lägger mycket tid på kursen nu. Eftersom tentan är det som gäller för betygen, så är det där allt fokus ligger för de allra flesta. Laborationen som ligger som ett krav för godkänt blir också därefter - de flesta kommenterar dessa moment med "det är ju bara för godkänt" och lägger ambitionsnivån därefter. Det är synd, eftersom det är i dessa moment som vi har någon form av frihet i hur vi lägger upp examinationen.

Jag kan tänka mig att det blir aktivitet i wikin när tentan närmar sig, liksom i facebookgruppen som även den är ganska död just nu. Men jag kan inte låta bli att undra: Varför är detta den kunskapssyn vi vill ha i vårt samhälle? Det är ju på detta sätt vi har konstruerat våra undervisningsinstitutioner, så jag antar att det är så här i (kollektivt) vill ha det, och att jag är i minoritet som tycker att det är destruktivt för vårt samhälle, vår kreativitet och kunskap.

Om jag skulle arbeta med wiki i undervisningen på gymnasiet igen, så skulle jag nog försöka se till så att alla arbetade med den löpande, och antagligen göra det återkommande och inte bara under ett moment. Jag tror fortfarande på arbetssättet, men jag måste tänka om i implementeringen.

TED-ED

Jag älskar TED.

Jag tror inte detta kommer som en chock för någon som känner mig...jag har spenderat otaliga timmar med att titta på fascinerande, förundrande, vackra och inspirerande presentationer. Jag har använt en hel del utav dem i undervisningen, och även den vägen tipsat en forskare om en presentation som tangerar hans forskning, och som inspirerade honom.

Så kompletterades TED med TEDx - lokala, mindre konferenser som inte alltid håller samma kvalitet, men som definitivt fått fram en del presentatörer som ändrat min syn på världen.

Nu kommer så TED Education - ett initiativ som ska para ihop fantastiska lärare med fantastiska animatörer och skapa en bank av lektioner som hela världen kan se gratis. Om TED lyckas, om om de gör det bra, så kan det bli ytterligare en del i att bana vägen för framtidens skola. Ty det är den vägen vi måste gå - åtminstone delvis. Vi har resursbrist i skolan, och vi kommer troligtvis inte få mer pengar. Så då måste vi hjälpas åt, globalt, att utbilda för framtiden.

TED har ett bra etos att bygga på, och jag tror de kan lyckas göra detta bra. Jag hoppas det, och jag hoppas att det inte hindras av byråkrater och politiker (det är ju gratis, då måste det vara dåligt...).

Reflektioner från framtidens läromedel 2012

Under tisdag och onsdag förra veckan så besökte jag konferensen Framtidens Läromedel i Uppsala. Det var två dagar med idel föreläsningar, utställare och en workshop på onsdageftermiddagen. Här är lite sammanfattyningar av mina intryck:

Keynote av Marcus Blom, VD för insiktsfabriken. Marcus pratade om hur situtuionen i Sverige ser ut, våra styrkor och svagheter och om framtiden. Han sade bland annat att, med tanke på hur världen förändras mot att bli en alltmer föränderlig arbetsmarknad så: "en konstant föränderlig värld kräver konstant föränderliga lärare". Det är en tuff utmaning. En som jag gillar, men inte känner att jag haft riktigt tid att möta under de arbetsförhållanden som råder. Marcus pratade vidare om hur skolan måste förändras, och att digitala verktyg som Khan Academy, Grockit, Airylabs med flera kan vara en del i det. Han poängterade framför allt fyra starka trender:

• Gamification - skolan bör lära sig av spelvärlden (vilket jag skrivit om tidigare i min blogg)
• Tutoring - Marcus tyckte dock att denna bör hållas ett öga på, eftersom den tenderar att öka klassklyftorna, vilket ju förstås är helt fel väg att gå. 
• Adaptive learning
• Flipped classroom

Skolans ledord för att vi ska kunna vara ett konkurrenskraftigt samhälle i framtiden bör vara Innovation, Kreativitet och Entreprenörskap. 

Den andra föreläsningen jag var på var Ann-Marie Körling, som pratade om hur man kan spelga samtiden i sitt klassrum. Det som hon pratade om som jag tyckte var aktuellt var just det här med varför måste vi ta bort något? bara för att vi för in datorer, behöver vi väl inte ta bort pennan? Detta tycks ju som en självklarhet för de flesta, förutom media och Björklund...

Körling pratade också om att skolan måste vara en mötesplats,. vilket jag håller med om. det är mötet som är viktigt att skolan ger. information kan inhämtas på annat håll, men mötet, diskussionen, reflektionen och handledningen kan det inte på samma sätt. 

Flera talare pratade om olika webverktyg, såsom bloggar, hemsidor, wiki, weebly med mera. En som jag tyckte var väldigt intressant var läraren som arbetat med att göra iPhonespel om vikingatiden med sina elever. Lärorikt, otroligt motiverande, och ger ett resultat som går att ta på när eleverna ser att det faktiskt är folk i Kina och USA som spelar deras spel!

Khan Academy kom upp ett flertal gånger under konferensen, överlag väldigt positivt. Själv så älskar jag Khan Academy - men dess främsta vinst tycker jag inte ligger i att stötta oss eller våra elever, utan att det ger möjlighet för miljoner ungdomar som inte har möjlighet att gå i skolan, att ändå lära sig matematik från grundläggande nivå till avancerad. De behöver internetuppkoppling, men det finns allt större möjlighet till detta även i de fattigaste områdena i världen.

Onsdageftermiddagen så gick jag på en workshop om IT-system i gymnasieskolan, ledd av några personer från IT-gymnasierna. Det pratades lärplattformar - vad det är, vad som bör ingå och de för- och nackdelar som de hade erfarenhet av för olika system. Kontentan av eftermiddagen var nog egentligen att inget system gav helheten - de fungerade bra som administrativa system, men behövde kompletteras med pedagogiska. Och jag tror att det är så det kommer att vara - ett administrationssystem för betyg, närvaro och sådant, och sedan andra system utöver detta för pedagogiken. Det skulle förstås vara trevligt om man kunde ha samma användaruppgifter till alla system!

Även den eftermiddagen kom Google Apps upp, och överlag så är alla som provat att jobba med google apps i undervisningen positiva till det - Google ligger helt enkelt före i stort sett alla andra vad gäller möjligheter till kollektivt lärande.

Sammanfattningsvis så var det två givande dagar som gav mig visst hopp för svensk skola - det börjar hända saker. Men det går trögt, och jag saknade fortfarande visioner på konferensen. Det mesta var sådant som jag redan provat på och jobbar med, och jag skulle vilja sett lite mer framtidsvisioner. Läromedelstillverkarna som var där har äntligen börjat röra på sig och fattat att digitala läromedel är inte bara inscannade böcker som man kan skriva kommentarer i, utan så mycket mer. 

Datorer och läsförmåga

För ett litet tag sedan diskuterades surfplattornas vara eller icke vara i skolans lägre åldrar, men nu kommer vi till vad jag nog ser som en viktigare fråga att lyfta.

Att läsförmågan i vårt samhälle gått stadigt neråt under en ganska lång period är ett mycket välkänt faktum. Att detta är delvis på grund av tv, datorer, tv-spel är faktiskt ganska självklart. Monica Rosén säger i DN att hon är "jättebekymrad över att barn inte längre hamnar i bokslukaråldern. Den vill man inte att någon ska missa."

Är detta ett reellt problem? Ja. Jag är inte lika bekymrad som vissa verkar vara, men det är en aspekt som skolan, och samhället, måste arbeta med. Vi läser i mångt och mycket inte på samma sätt, och inte lika stora mängder text, som tidigare.

Men rubriken är, som rubriker oftast är, riktigt idiotisk. Rubriker ger ett kausalt samband mellan datorer och sämre läsning, och verkligheten är förstås inte så enkel. Det är inte datorerna i sig som är boven - utan snarare hur de används, både i skolan och på fritiden. Skola och föräldrar måste se till så att ungdomar läser, men vi måste nog också acceptera att den mängd läsning som många utav oss hängav oss åt när vi växte upp, kommer vara ett undantag i framtiden. Läshastighet och läsförståelse kommer kanske aldrig upp till de nivåer de varit, men kanske behöver inte lika många den förmågan lika mycket heller. 

Tycker jag att det är synd? Ja, på sett och vis. Jag älskar att läsa. Jag undervisar för fan i litteratur och språk, och jag vill förmedla den underbara världen till ungdomar. Men jag älskar datorspel också, och det är en konstform som är fullständigt idiotiskt att avfärda. I valet mellan en genomsnittlig svensk deckare och valfritt spel från Bioware, Bethesda, Black Isle eller Sid Meier, så skulle jag säga att spelet är mer lärorika och många gånger bättre för den kognitiva utvecklingen än boken. Ja, det finns mycket dåliga spel, liksom det finns massor av dålig litteratur och film. Men det finns också rent geniala verk inom alla konstformer.

Böcker är bara en kulturform, och text är en form av informationsutbyte. Texten är inte längre nödvändigtvis den främsta bäraren av information och historia, och då mindre tid kommer att spenderas på den så kommer även läsförmågan att gå ner. Vi som är verksamma inom skolan måste se till så att den inte går ner för långt, men vi kan inte heller blunda för att världen förändras, och att även andra färdigheter är viktiga. Informationsvågen kommer att förändra vårt samhälle och vår värld, antagligen på sett som vi har svårt att förutse, och vi måste försöka hitta balansen i den förändringen. Vi måste kompensera för att folk läser mindre utanför skolan, och troligtvis därför läsa mer i skolan. 

Läsförmåga är fortfarande den enskilt viktigaste faktorn för att klara studier framför allt på högre nivåer. Men den är inte lika allrådande som tidigare. 

Plagiatkontroll

Den eviga frågan...fusk.

Jag minns slutprovet på Kemi A i gymnasiet. Det var långt, svårt och ingen som skrev hann klart med hela provet. Maxpoängen var 90, jag fick 65. Ett par andra personer fick några poäng mer än mig, men jag var en utav bara två personer som fick MVG, och det var inte för att jag i grunden var bättre på kemi än den andra som låg omkring 65-70 poäng, utan för att jag började skriva provet bakifrån. Jag gjorde MVG-uppgifterna först, och fick således tillräckligt många MVG-poäng.

Den andra personen som skrev MVG gjorde provet några dagar efter oss andra. Han skrev bäst i skolan med god marginal, och höjde sig således från gränsen mellan IG/G till MVG. Det var ett solklart fall av fusk, enkelt att genomskåda också för att han hade skrivit av facit ord för ord.

Vad driver människor till att fuska? Vi kommer inte ifrån det. Kommer aldrig komma ifrån det, i alla fall inte helt och hållet. Den främsta orsaken är förstås betygen. Utan betyg skulle inte finnas en stark anledning att fuska. Den andra orsaken är stress - det är den vanligaste orsaken som elever anger när jag konfronterar dem.

Med ökad användning av digitala hjälpmedel så ökar fuskrisken. det får vi ofta höra, och det är ett utav de starkaste argumenten som framförs mot att göra uppsatsskrivningar på dator. Vårt främsta vapen mot detta är verktyg som Turnitin eller Urkund. Bra verktyg, men de är främst effektiva mot den typen av fuskare som min skolkamrat. Folk som fuskar utan större finess, oftast utav stress eller press att de måste klara detta, och därför tar de den enkla vägen att kopiera en uppsats från nätet, eller klippa ihop någonting från några bloggar. Uppsatsen fastnar i urkund, jag samtalar med eleven och frågar varför, och rektorn kallar eleven för en varning.

Men det är inte den typen av fusk som oroar mig. Klipp och klistra-fusket är förhållandevis lätt att genomskåda och hantera. Det svårare fusket är det som jag vet att jag varit med om, men som jag vid ett flertal tillfällen känt mig tvungen att släppa eftersom jag inte kan bevisa något. Det handlar om elever som inte skrivit sina arbeten själva, utan där föräldrar, syskon eller vänner skrivit i stort sett hela arbetet åt dem. Inte bara hjälpt till - hjälp främjar lärandet och det är ändå lärandet som vi har i fokus - utan gjort arbetet åt eleven. Dessa arbeten fastnar inte i Urkund eller Turnitin, och det är endast ibland som man som lärare känner sig så säker på sin sak att man konfronterar eleven med anklagelsen att den inte skrivit ett arbete själv.

Faktum är att så länge vi sätter press på elever att prestera bra snarare än uppmuntrar misstag och utveckling, så kommer vi ha fusk. Så länge vi sätter betyg, kommer vi ha fusk. Vi kan sluta låta eleverna skriva arbeten oövervakat, och acceptera att vi då straffar de elever som har svårt att arbeta i skolmiljön. Eller så måste vi arbeta med att få bort motivationen till fusket. Jag tror egentligen mer på det senare om vi vill ha en skola som fokuserar på att få människor att utvecklas till sin fulla potential.

The power of screencasts

Då var det dags för nästa inlägg för kursens räkning, denna gång om lärobjekt och skapandet av sådana.

Jag prövade på Screenr som verktyg för att göra en liten instruktionsfilm om hur man skapar klasskonferenser i First Class, som är det system som används på Värmdö Gymnasium, och fann att det är ett väldigt behändigt litet verktyg. Enkelt att använda, och att publicera med. Jag lade upp den på mitt youtubekonto:

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/SmqlaOdZdys" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Det finns förstås både för- och nackdelar med just detta verktyg. Enkelheten i användningen är en otrolig fördel, och därför är det ett utmärkt verktyg att använda ifall eleverna ska göra instruktionsfilmer. Det är också en poäng med tidsbegränsningen på fem minuter; det tvingade mig att tänka igenom vad som jag tyckte var viktigt att gå igenom i en snabbgenomgång, och vad som skulle kunna vänta till kanske en uppföljande instruktionsfilm där man går igenom mer detaljer.

Men. Det är mycket som inte går att förklara på fem minuter, och då behövs andra verktyg. Jag tror att jag kommer att använda denna typ av verktyg ganska mycket i framtiden, för att skapa korta instruktionsfilmer för både lärare och elever om hur man använder olika IKT-verktyg. Jag kommer börja med Screenr, och se om det kanske går att göra ganska mycket i femminuterssegment.

Skolans kanske största utmaning?

Sven-Erik Liedman skriver i DN idag om den finska skolans framgångar, och vad den svenska skolan bör lära av den. I mångt och mycket kan jag inte mycket annat än hålla med honom, även om jag inte är helt säker på att den finska skolan är så framgångsrik i att förbereda eleverna för högre studier och liv som den är i att uppnå mål i internationella mätningar; jag vet dock för lite om den finska skolan för att kunna styrka detta.

En sak som inte tas upp i hans artikel, och som jag också saknade till viss del i hans bok Hets! är frågan om motivation och kopplingen till inre och yttre motivationsfaktorer. Så jag tänker skriva lite om det här, även om det inte direkt är många som läser denna blogg :-)

Vi vet alla att en utav de grundläggande förutsättningarna för att en elev ska klara sina studier är att hen är motiverad att studera. Jag tror alla lärare kan hålla med om att en utav våra främsta utmaningar är just att motivera våra elever; det är det viktigaste, och kanske det svåraste av våra uppdrag. Jag har arbetat på en skola med högpresterande elever; det är höga intagningsbetyg, och höga ambitioner vad gäller betygen i gymnasiet, vilket ofta medför att man som lärare får frågan hur ett moment betygsätts, vilka betygssteg som kan uppnås och vad som krävs. Om jag som lärare genomför ett moment som jag inte betygsätter, så blir ofta engagemanget för den uppgiften svalt.

Varför?

Man kan av detta dra slutsatsen att betyg är en viktig motivationsfaktor, men jag är övertygad om att detta är fel slutsats, på samma sätt som det är fel slutsats att pengar är den viktigaste motivationsfaktorn för att få folk att göra bra jobb. För min argumentations skulle så tänker jag i denna blogg utgå ifrån att betyg och pengar fyller ungefär samma funktion som motiverande faktor - det finns problematik med den analogin, men jag anser att den håller ganska långt. Båda är externa motiveringsfaktorer - i båda fallen gäller att en utomstående instans ger en belöning för ett väl utfört arbete, där kriterierna för som som är ett väl utfört arbete även dessa bestäms av andra personer än den som utför arbetet, samt bestämmer ramarna för arbetet).

Pengar har använts, och används fortfarande, ofta som motivation inom näringslivet. Utför du ett bra arbete, så belönas du. Vi vet också ifrån många års forskning att detta system inte fungerar särskilt bra - pengar fungerar endast som en bra motivationsfaktor för enkla, mekaniska uppgifter, och i de allra flesta fall negativt på uppgifter som kräver mer komplexa kognitiva förmågor. Titta gärna på Dan Pinks presentation om detta nedan.

Så forskningen säger oss att en extern motivationsfaktor som pengar de facto har en negativ inverkan på prestation när det gäller problem som kräver någon form av komplext tänkande. Hur är det då med betyg i skolan? Betyg är också detta i sig en extern motivationsfaktor, och borde fungera på exakt samma sätt (vilket det inom näringslivet också gör - vi betygsätter inte arbetare inom näringslivet). Således borde betyg fungera som en alldeles utmärkt motiverande faktor på enkel, mekanisk inlärning, men negativt på inlärning som ställer högre kognitiva krav. Enkel, mekanisk inlärning handlar främst om faktakunskap, medan integrering och analys av denna fakta, samt ämnesintegration och problemlösning ställer högre krav.

Om nu betyg fungerar bra som motivation för faktakunskap, men dåligt för analys - borde då inte betygssystemet inrikta sig på att bedöma just faktakunskaper? Ja, visst finns den med där, med en viss progression mellan olika betygssteg. Men, de avgörande faktorerna för högre betyg handlar fortfarande snarare om förmåga till analys, en förmåga som påverkas negativt av betyg.

Jag tänker inte argumentera för ett avskaffande av betygssystemet. Motivationen är visserligen bara en utav många aspekter som jag ogillar med betygssystemet, men det känns just nu meningslöst att arbeta för dess avskaffande, när till och med vänsterpartiet verkar gå mot att överge den frågan. Det finns ingen politisk vilja att hitta ett nytt system, av förståeliga organisatioriska och ekonomiska skäl (det vore antagligen också politiskt impopulärt). När jag pratar om att avskaffa betygen med folk som inte arbetar inom skolan så bemöts jag ofta med lätt chock, och många verkar tycka att det är en provocerande ståndpunkt särskilt för mig som lärare. Men när jag pratar med andra lärare, elever, skolledare och forskare så är jag långt ifrån ensam.

Jag önskar att vi kunde konstruera ett bättre sätt, men än så länge är betygen det sorteringsinstrument vi har för intagning till högre studier. Det är inget bra mått på intelligens, kompetens eller ens studiemotivation; det är orättvist och kommer så förbli, åtminstone på nationell nivå, och det säger ingenting om hur en person kommer att lyckas i livet; utan det är just det - ett sorteringsinstrument som säger någonting om att en person i viss mån klarat att studera. Vi måste erkänna att det är ett sorteringsinstrument, och ett mycket trubbigt sådant, även om vi måste sträva efter att förbättra det. Och vi måste också inse att det kommer till ett pris, nämligen priset av motivation och därmed kunskapsutveckling inom skolan. Det är i slutändan politikerna som bestämmer om det är värt det priset, och det är upp till alla oss som verkar inom skolan som skolledare, lärare och elever att uppmuntra andra, inre motivationsfaktorer för att balansera den negativa effekt som betygen har.

Digitala presentationer

Det här med digitala presentationer har länge varit en utav mina pet peeves. Emedan jag tycker att Powerpoint är ett bra verktyg, så används för för ofta, för ensidigt och för dåligt. När jag började använda Prezi var det en oerhörd lättnad - inte för att det i sig är ett bättre verktyg, men för att det är ett alternativ som inte försöker vara likadant. Jag har nu i kursen tagit en titt på Empressr också, och även detta verkar vara ett ganska trevligt verktyg som har en liten egen touch.

Jag använder den här typen av verktyg ganska lite i min undervisning. det passar bra till föreläsningar, men det är också ett väldigt statiskt verktyg - för statiskt för mig i vanlig undervisning. Whiteboarden är så mycket mer dynamisk, så mycket lättare att anpassa undervisningen med. Risken med Powerpoint och liknande instrument är att den tar för mycket plats, att man förlitar sig på att den ska förmedla budskapet och inte jag själv. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att detta är presentationsverktyg i första hand, inte pedagogiska verktyg. 

Men att det är ett trubbigt verktyg gör det än viktigare att eleverna lär sig använda det på ett bra sätt! Vi vill inte ha ännu en generation som oeftertänksamt slänger upp bulletpoints och diagram - vi vill ha en generation som kan presentera sina idéer på ett verksamt sätt. Som kan förmedla ett budskap med hjälp av digitala verktyg, men som vet att verktyget i sig bara är en liten, liten del av det hela. 

Jag tänker mycket på detta under Psykologikursen som jag läser nu. Jag funderar på om mina föreläsare verkligen har tänkt igenom varje slide, och vad de vill att den ska förmedla. Är poängen med ett digitalt verktyg bara att lyfta ut nyckelord ur läroboken, så att studenterna inte behöver göra det arbetet själva? Eller att kunna skriva ut slides så att man slipper anteckna det mesta?

Tyvärr så är det största effekten av digitala hjälpmedel ofta att de är passiviserande. De behöver inte vara det! Men det kräver arbete att göra en digital presentation som uppmuntrar till interaktion och diskussion, i stället för bara passivt inhämtande. Framför allt kräver det eftertanke, vilket är den slutsats som dras i "PowerPoint Presentation Technology and the Dynamics of Teaching", (Craig, R. & Amernic, J. Innovative Higher Education 2006-10-01; http://www.springerlink.com/content/d07282073378x00l/fulltext.pdf)

Gaming to learn

Det finns många ute i världen som funderar på hur vi kan få skolan att engagera så mycket som datorspel gör. Eller hur vi i skolan kan dra nytta av det informella lärande som sker i spel för det formella lärande som sker i skolan. 

Problemet blir förstås detta: Spel är konstruerade primärt för nöje. Allt det lärande som sker (och det är mycket) är en biprodukt. Så fort ett spel konstrueras med fokus på lärande, så tenderar det att bli mindre lockande, framför allt för äldre barn (det finns fantastiska lärande spel för små barn). 

Jag har lärt mig otroligt mycket genom spel. Jag är bättre på engelska än jag skulle varit utan spel. Jag har tänkt mer på filosofiska frågor om livet och döden, minnen och hur en identitet skapas när jag spelat Planescape: Torment och Baldur's Gate än någonsin gjort i skolan eller universitetet. Jag har lärt mig mer om ledarskap och konlifktmedling som guildledare i Everquest 2 än i skolan. Jag har lärt mig mer om samarbete och kommunikationsstrukturer i större grupper genom quester och raider i onlinespel än under lärarutbildningen. Jag har hållit matematikkunskaper vid liv och har en bättre förståelse för marknadsekonomi genom att tillverka och sälja saker inom spelvärldarna. Och jag har blivit en bättre pedagog genom att handleda andra spelare genom dessa spel, skriva guider om hur aspekter av dem fungerar och läsa andras guider när jag inte själv vet. 

Men jag har lagt otroligt mycket tid på spel för att lära mig allt detta. Nej, jag tycker inte att vi ska flytta in datorspelen i skolan. Inte i någon större skala. Självklart ska datorspelen finnas där som ett element - som exempel av kulturella yttringar och som föremål för diskussion och analys. Datorspel är inte i sig någon undermålig kulturell yttring - det är en fantastisk form. (Någon som påstår att en roman av Läckberg eller Dan Brown på något sätt skulle vara en högre kulturell form än Planescape: Torment har inte spelat mycket datorspel). Men det vi ska lära av datorspel är att vi kanske ska ändra skolans belöningssystem att mer likna datorspelens. Att vi kan utnyttja den digitala teknikens möjligheter att ge snabb feedback i undervisningen. Khan Academy har ett system för matematikundervisningen som jag tycker är mycket intressant. 

Jane McGonigal pratar om hur vi kan utnyttja spel här, och har en hel del bra poänger. Gabe Zichermann ger även han exempel på hur vi kan tänka här. Båda är värda att lyssna på. 

Virituella världar

Har tagit en tur i second life igen. Jag har aldrig riktigt fastnat själv för second life för nöjes skull - verklighetsflykt för mig känns mer intressant när den sker i en verklighet som faktiskt skiljer sig vesäntligt från den riktiga världen. Men i undervisningssyfte kan jag mycket väl tänka mig att använda detta sätt - kanske ta en guidad tur genom The Globe, eller se en virtuell Shakespearepjäs. 

I längden vet jag inte om just Second Life är rätt plattform för dessa typer av lektioner - jag tror det beror mycket på hur SL utvecklas. Jag tror att SL är ett verktyg som fungerar mycket bra med rätt lärare, men jag tror inte riktigt på att det kommer bli något som används i stor skala i undervisningen. 

Med det sagt, så vill jag tillägga att jag tror på virtuella världar som koncept i undervisningen. Jag tror att det är ett bra sätt att göra virtuella studiebesök runt om i världen, eftersom vi inte kan åka rent fysiskt med eleverna i särskilt stor omfattning. Jag tror att den digitala miljön kommer att utvecklas så att detta i allt större utsträckning blir möjligt, och att det finns mycket positivt med detta. Men jag tror inte att det i längden kommer ligga inom ett företags lösning, utan en rad olika tekniska lösningar som förhoppnings kan samordnas. 

Vi får se. Jag tror att virtuella världar har en framtid inom utbildning, men jag tror att storskaligt så ligger den framtiden längre bort än mycket annat som vi diskuterar på kursen i Digital kompetens och lärande. 

This is my learning space. This is your learning space.

En rapport av Jan Svärdhagen och Eva-Lena Embretsen om IT i skolan har några saker som jag skulle vilja reflektera över. Rapporten kan läsas i sin helhet här, eller en mer omfattande sammanfattning av den på omvärldsbloggen.

Vi anser att frågan om IT i skolan måste hanteras på olika nivåer. Dels krävs en grundläggande kunskap om hur man kan nyttja IT i skolan men för att utvecklingen inte bara skall bli ett fokus på vad tekniken kan göra för mig utan fokusera på hur pedagogiken kan utvecklas krävs det utbildning och forskning/analys inom området. (s.19)

Ovanstående tycks mig egentligen som en självklarhet, men med tanke på debatten i media och hur det resonerats på skolor omkring mig i dessa frågor, så bör det kanske påpekas igen. Och igen. Och igen. Teknikens införande i skolan är inget självändamål. Självklart måste först och främst den införlivas i pedagogiken, men på sikt så bör ju tanken vara att pedagogiken ska utvecklas med införandet av IT! Det finns en del forskning om detta, men det bör komma mycket mer under de närmaste åren.

Men nu till huvudämnet för dagen. Lärplattformar. Som en del av kursen så har jag nu varit inne och kikat på Blackboard, Sakai och Moodle. Jag har också tittat lite närmre på Bilda (KTHs lärplattform), och har förstås mycket refarenhet av First Class som används på Värmdö Gymnasium där jag arbetat de senaste åren. Jag har också tidigare läst och satt mig in i en del av dessa, plus till exempel Fronter, Schoolsoft och Google Apps.

Min första tanke när jag tittar igenom dessa plattformar är att de flesta har väldigt likartad funktionalitet, och att fokus trots allt ligger på informationsförmedling. Även om det finns bra verktyg för kommunikation, så är det få av lärplattformarna som inbjuder till det. Det finns också en viss brist i funktionalitet för de web 2.0-verktyg som diskuterats tidigare, även om det verkar finnas mer av det i Foronter än i exempelvis Moodle eller Blackboard.

Mina egna erfarenheter av First Class på skolan är att det fortfarande används främst som ett informationsverktyg. Skolledning lägger ut dokument och mail till lärare och elever, lärare till sina klasser och elever. För några lärare och vissa klasser så används mer. Det kan bli livliga diskussioner i konferenser, man kan undervisa på distans via chattfunktioner eller skapa gemensamt innehåll via dokument (tyvärr med det ständigt återkommande utropet MEN STÄNG DOKUMENTET DÅ!!! så att nästa person kan skriva något).

Varför verkar inte lärplattformarna kunna fånga upp den typen av diskussioner som jag faktiskt har sätt på facebook? Där en elev ställer en fråga, några 'gillar' frågan för att uttrycka att det är en viktig fråga som de också undrar över och andra elever ger sig in och diskuterar sig fram till ett svar. Är det för den icke-inbjudande designen, eller är det helt enkelt så att en lärplattform kommer ha svårt att få till den sortens diskussioner just för att den är så djupt förknippad med skolan? Eller är det för att man inte vill visa så mycket osäkerhet i ett forum där läraren också befinner sig? Vi har en förödande rädsla för att misslyckas i vårt skolsystem (hela vårt samhälle), som jag inte har tid att gå in på här (men för intresserade, ta en titt på Ken Robinson här, här eller här för en liten liten del av problemet).

Jag har en stor tilltro till open source-lösningar, och jag tror att mycket gott kan komma den vägen vad gäller lärplattformar. MEN, jag ser ett fundamentalt problem med lärplattformar, som jag snart ska komam till. Först vill jag citera Jan Svärdhagen och Eva-Lena Embretsens rapport igen:

Det är vår uppfattning att det är bara några få kommuner som genomgripande lyckats med sin implementering av lärplattform i skolan där de flesta lärare och elever nyttjar lärplattformen dagligen och på olika sätt kommunicerar med varandra. Kanske kan det vara så att lärplattformar i sin nuvarande funktion och användningsområde har spelat ut sin roll och att det finns anledning till att ta ett nytt grepp i frågan om lärplattformar?[...] Att arbetet med att införa lärplattformar inte har gett de effekter man hoppats på kan också berott på att IT-avdelning och skolförvaltning inte alla gånger har förstått varandras verksamheter. (s.18)

Den stora frågan är väl vad vill vill ha ut av vår lärplattform. Är det bara ett informations- och kommunikationssystem? Nej, då skulle vi inte kalla det för en lärplattform. Idén är alltså att det ska vara ett pedagoiskt verktyg för att understödja elevernas lärande. Som jag redan poängterat är en viktig aspekt av detta förstås att lärarna får fortbildning, och att det bedrivs forskning på hur IKT kan förbättra pedagogiken, . Men det finns fortfarande ett fundamentalt problem, och det är att vi försöker få in alla IKT-verktyg vi behöver under ett paraply, ett system. Ett one-size-fits-all-system (i alla fall en hel skola). Och jag tror inte att det går. Jag tror att i framtiden så kommer vi behöva ha en rad olika pedagogiska IKT-verktyg, från en rad olika producenter. Detta är en utav anledningarna till att jag gillar tanken på Google Apps som grundsystem. Det fyller infomations- och kommunikationsbehovet för skolan, och erbjuder en rad funktioner (delade dokument, bilder och filmer, google sites, socialt närverk i form av google+ även om det inte är konkurrenskraftigt med facebook i nuläget). Men det är också väldigt anpassningsbart. Du kan använda samma konto för youtube, blogger och en rad andra siter, det finns bra stöd för dessa olika funktioner för smartphones. Detta är fortfarande inte heltäckande, men det är å andra sidan inte tänkt att vara det heller. Ett aber förstås. Google är ett stort, internationellt företag, och sådana är alltid läskiga.

Jag kan inte sia för mycket om framtiden. Men jag är ytterst tveksam till att lärplattformarna kan utformas för att täcka det behov som vi kommer att ha när pedagogiken utvecklas att inkorporera möjligheterna med IKT. De kan dock fungera som en bra övergångsfas.

Det som tilltalar mig mer är personliga lärmiljöer. Jag skapade ett konto på symbaloo, och blev genast lite förälskad i det systemet. Jag måste utforska det vidare, men min initala tanke var - ja det är ju så här det ska fungera! En personlig lärmiljö, där eleven själv bygger upp en startsida med de verktyg som hen behöver i undervisningen - och där till exempel google apps skulle kunna utgöra en del av verktygen, om inte annat de som står för kommunikations- och informationsbiten av skolans system. Skolan kan ge en grunduppsättning som bör finnas där, och sedan får eleverna i samråd med lärare och klasskamrater bygga på med bra verktyg som wikispaces, tyda, NE, facebook eller annat som passar.

Detta är mer ad jag ser som framtiden - inte bara för en lärmiljö för skolan, utan kanske också för ett sätt att navigera internet som lärare eller privatperson.

Mer om pennan i skolan...

Debatten om skrivandet i skolan fortsätter...till viss del med något balanserande inlägg från forskare för och emot plattorna, men också med inlägg från vår utbildningsminister.

Herr Björklund tar som vanligt fasta och drar för stora växlar på en del av nyheten. Jag är glad för att han poängterar att han stöttar införandet av digital teknik tidigt i skolan, men han övertolkar det som skrevs. I praktiken så var det ju faktiskt så att de inte avskaffade pennan, utan att de började med att träna skrivning på dator för att sedan gå över till den rent motoriskt svårare aktiviteten att skriva för hand. Och detta är ju en relativt logisk strategi. Björklund tog dock bara fasta på det första, och förfasar sig nu över att barnen inte lär sig skriva för hand, delvis för att "...nationella prov skrivs för hand." (DN idag). Det kanske jag som har missat något, men jag trodde nationella proven skulle vara till för att testa det som lärs ut i skolan för att eleverna ska komma ut väl förberedda för arbete/högre studier, inte att skolan skulle utformas för att passa nationella proven? Om pedagogiken bättre utformas med att skriva texter på dator, och detta är viktigare för elevernas fortsatta liv - så ändra nationella proven så att de speglar detta då!

En annan liten kritik mot utbildningsministerns uttalande: Det är inte sant. Man skulle kunna tänka sig att vår utbildningsminister skulle veta om att det inte alls är så att alla skriver nationella proven för hand. Vissa skolor skriver en del prov på dator, vissa för hand. När jag själv skrev provet i Svenska B för sisådär 13 år sedan så fick jag välja om jag skulle skriva för hand eller på dator. I svenska har det således varit upp till skolorna i många år, och i engelska så är det upp till skolorna från och med i år.

Jag avslutar nog där. Jag kan raljera över allt som inte fungerar med nationella proven, men det hör inte riktigt till ämnet.

Ansiktsboken

Sociala nätverk i undervisningen då? Facebook fungerar tyvärr mest som ett störande element i undervisningen. Visst används facebook av eleverna för undervisningen - klasser har egna sidor där de diskuterar uppgifter och frågar varandra om hjälp - men alltför ofta så är facebook ett distraherande moment i undervisningen. Frågan är om det skulle bli mindre störande om vi för in undervisningen på facebook? Kan vi utnyttja facebookberoendet för vår egen agenda att förbereda eleverna för den verklighet de ska verka i?

Jag vet faktiskt inte. Jag gillar Facebook på många sätt, men användarvillkoren och sättet siten styrs på gör att jag backar lite för att använda den alltför mycket i undervisningssyfte. Kanske ska vi lära oss av strukturerna i stället, och lägga upp skolans lärplattform på ett liknande sätt i stället, så att kunskaperna från facebook kan användas för att känna igen lärplattformen. 

Twitter är lite för begränsat för mig personligen att använda i undervisningen - men för skolan som helhet tror jag det är alldeles utmärkt som informationskanal om inställda lektioner, och annan information som annars står på informationstv:n på skolan. Om denna information twittras så kan den komma snabbare till eleverna via deras mobiler. 

Kommer inte twittra...men här är ändå min twitter: https://twitter.com/#!/greeencow

mmm Delicious

Har faktiskt aldrig använt delicious förut. Jag visste att det fanns, men det är först nu jag fått anledning att prova, och jag kan se poängen med det! Jag vet inte huruvida jag kommer bli något dedikerad deliciousanvändare, men jag tror jag ska försöka använda det ett tag i alla fall och se om det faller mig i smaken.

wiki wiki

Wikipedia är kanske en av de mest omdiskuterade siterna i skolan. Hur bra är den som källa? När får man använda den? Hur? 

Som uppslagsverk betraktat är wikipedia helt klart ett utav de bästa som finns. Men det är klart det finns faror. Det gäller att vara källkritisk... Men på ett sätt kan det faktiskt vara lättare att få eleverna att vara källkritisk till wikipedia, när de väl vet hur det fungerar, än mot till exempel NE. Man förstår att det som står i wikipedia kan vara fel, eftersom det är skrivet av användarna - medan det som står i NE borde vara rätt - det är ju skrivet av experter.

Jag har använt wikitekniken i undervisningen några gånger, när vi läst klassiker i engelskan. Klassen har då fått bygga en wiki kring den klassiska litteraturen - vilket jag måste säga har fungerat mycket bra! Eleverna har tyckt om det, och det var väldigt praktiskt för mig att jag kunde gå in under tiden och titta igenom, se vem som har skrivit vad och när, och se revisionerna efter att någon kommenterat på en sida. Jag tror väldigt mycket på wikitekniken i skolan - som på många sätt bara är en utvidgad version av delade dokument á la Google docs som jag skrivit om tidigare. 

The power of Youtube

Youtube...denna gigant bland giganter. 

Som lärare älskar jag youtube. Det är bland det bästa som finns, och jag använder youtube minst en gång i veckan, oftare i vissa moment. Det är oslagbart att när man håller på med retoriken kunna hoppa inpå youtube och visa ett klipp på Dr King, JFK, Palme, Obama eller Tage Danielsson. Det är underbart att kunna visa en kort föreläsning av någon som kan bra mycket mer än vad jag kan! Jag äslakr youtube, och jag älskar TED.com. Att låta Jim Fallon föreläsa om psykotiska mördare för klassen när vi håller på med ett Crime-tema i engelskan, eller diskutera Ken Robinson och vikten av att våga göra fel i skolan, och vad som är problemen med skolsystemet som vi verkar i. 

Jag har använt youtube med eleverna även för att skapa innehåll. Vi hade ett projekt om härskartekniker, och jag och min kollega tyckte att de exempelfilmer som fanns om dessa var dels ganska dåliga, och dels inte heltäckande (vi hittade bara de fem ursprungliga teknikerna, inte de senare). Således lät vi våra två klasser göra egna, bättre filmer för att exemplifiera härskarteknikerna. Roligt, uppskattat och användbart! Varje grupp fick i uppdrag att göra en pedagogisk film om sin härskarteknik, som resten av klassen skulle lära sig ifrån. 

Gjorde en liten kort videoblogg om detta också...tänbkte det var lite bra att testa. Ni hittar det på min kanal här: http://www.youtube.com/user/Greencowize?feature=mhee

Varför dessa extremer om IKT?

Ja. Jag vet att IKT liksom så mycket annat i historien är något av en pendelrörelse. Men det gör mig en aning irriterad att diskussionen så ofta måste bli extrem. Antingen är datorer farligt och eleverna kommer sluta kunna skriva för hand, kommer inte lära sig läsa, stava...


Men som lärare mycket intresserad av IKT så stör den andra extremen nästan mer. Att man tror att pennan, pappret, boken har spelat ut sin roll. Eva-Lotta Kastenholm (rektor på Tegelhagens skola) säger till DN att " Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt". Och det är så dumt. Kommer pennans betydelse att minska allteftersom allt mer av vårt dagliga arbete sker digital? Absolut, den processen har pågått länge. Men försvinna? Inte inom någon överskådlig framtid. Pennan och pappret är enkla, praktiska och för enkla skisser, korta anteckningar ofta oslagbar. De flesta företag som jobbar med gränssnittsdesign, gör sin första design av en ny hemsida med just penna och papper. Man börjar inte digitalt, utan analogt. 


Jag vill ha in mer IKT i skolan. Jag tycker att varje elev ska ha en dator, åtminstone i högre årskurser. Jag tycker att datorn ska vara en naturlig del av varje kurs, och ett naturligt verktyg att användas när det passar. Men det är förstås inte alltid! Det måste finnas variation, och man behöver kunna använda en vanlig, enkel penna. 


Sollentuna i stort verkar ha en lite mer balanserad syn på saker, enligt DN och SvD. Alla ska ha tillgång till dator, men det är lärarnas ansvar att se till att det blir en balanserad användning, och en varierad undervisning. 


Till sist en notis om digitala böcker. Vi kommer behöva ha vanliga pappersböcker i undervisningen så länge det rent tekniskt är jobbigare att läsa på en skärm än en bok. Detta är inte på grund av ovana, utan finns biologiska faktorer som gör att vi inte kan läsa lika fort på en skärm som i en bok. Skärmen är också begränsad eftersom det är svårt att läsa i solljus till exempel (sitta och tentaplugga i vårsolen någon?). Nej, det gäller inte kindle och andra läsare med den tekniken, men då måste vi ha både en dator per elev och en e-boksläsare á la Kindle, och det finns inte pengar till. Det finns inte pengar till den digitala utvecklingen som vi behöver. 


Ah well. Ville bara skriva om detta. Ska återgå till kursbloggeriet nu.

Konsten att dela med sig...

Internets främsta framsteg, i mina ögon, är förstås den fantastiska möjligheten till kommunikation. Internets framväxt har förändrat våra kommunikationsmönster och de möjligheter vi har för att samarbeta över distans. Jag tycker det är helt fantastiskt att vi har alla dessa möjligheter till kollaborativt arbete där människor över hela världen samarbetar för att bygga programvara, informationsdatabaser eller helt enkelt spela tillsammans.

Sålunda tycker jag att Google Docs (och dylika tjänster - tog mig en titt på Zoho för kursens skull eftersom jag redan använder Googles tjänst) är fantastiskt. Att slippa maila dokument fram och tillbaka och hålla reda på revisionsnummer. Att kunna samarbeta i ett dokument samtidigt är underbart. Jag vet inte hur många gånger vi suttit på jobbet och förbannat den person som lämnat ett gemensamt dokument öppet så att ingen annan kan skriva i det, för att vårt system inte tillåter fler än en redigerare åt gången.

Jag har länge velat använda Google Apps i undervisningen, men har inte riktigt haft tid och energi att rådda med det. Men att kunna lägga upp dokument som hela klassen kan skriva i och redigera när de vill. Som de gemensamt kan göra föreläsningsanteckningar i eller använda för att förbereda sig inför prov. Att slippa maila uppgifter fram och tillbaka hela tiden utan helt enkelt kan dela dokumenten när så behövs, och så kan jag som lärare gå in och kommentera under processen - utan att behöva tjata om att få in utkasten.

Jag vet att det inte skulle fungera så smärtfritt. Det finns alltid problem med alla arbetsformer, och skulle det även med google docs.

Jag har också använt mig en del av Flickr som lärare. Det jag främst tycker om med denna tjänst är att det är lätt att se vilka bilder man får använda och hur. Det går att söka efter bilder med viss licens - så underlättas den ständigt återkommande problematiken med om man bryter mot upphovsrätten. Detta är definitivt en hjälp för eleverna när de ska skapa presentationer eller behöver bilder av olika skäl, eftersom upphovsrättsdjungeln inte är helt lätt att hitta i.

Next: Youtube. Ska bara titta på youtubes historia och lite annat först :-)

Genier behärskar kaos...men internet?

Ordning är till för idioter,
Genier behärskar kaos
/Sett på otal kaffemuggar och annat genom åren

Faktum är att jag mest tror att vi har ordning på olika sätt och på olika aspekter. Mitt skrivbord hemma, och mitt arbetsbord på jobbet, ser alltid ut som bombnedslag. Papper, böcker överallt, och det är ett under att jag någonsin hittar någonting. Jag tittar ibland på mina arbetskamrater och avundas deras förmåga att hålla ordning.

I datorn däremot, har jag mappsystem där allt ska in på rätt plats, taggar i mailen (i den privata; jobbmailen har tyvärr varit begränsad till mappsystem än så länge, så där har jag haft en mängd mappar i stället). Jag har exceldokument med celler som automatiskt färgkodas utefter vad jag skriver i för resultat för uppgift och elev. Jag har nästan aldrig mer än tio olästa mail, och de allra flesta sorteras snabbt in i rätt mapp för arkivering eller åtgärd. Mina arbetskamrater tittar ibland på mig, och avundas min förmåga att hålla ordning.

Men ett problem på allas läppar, som forskar om internet i alla fall, verkar vara hur man ska lyckas hitta någon form av ordning i internet. Är det detta web 3.0 kan utlova? Jag är tveksam. Jag tror, som Michael Wesch lite signalerar i en kortfilm (se nedan) att det är användarna som kommer behöva skapa ordningen gemensamt. Och den ordningen kommer vara ganska kaotisk och framför allt individuell.




Ett sätt är förstås RSS. Jag har inte använt RSS jättemycket än så länge, men jag börjar så smått nu. Min Reader följer än så länge bara Neil Gaiman, Omvärldsbloggen, The Escapist och några andra som jag gärna vill se när de uppdaterat, och som jag inte besöker varje dag. Jag lade till andra sidor från början, bland annat DN, men insåg snabbt att de sidor som uppdateras sällan kommer att drunkna i DNs RSS-flöde. Sålunda tror jag att min personliga internetordning kommer att använda sig av RSS för just dessa sidor som inte uppdateras dagligen och som jag vill se när de gör det. Dock ser jag inte riktigt poängen med att ha RSS för en så tätuppdaterad sida som DN, som då blir mer överskådlig om jag går till deras webbsida i stället.

Så. För min yrkesroll då? Jag komemr definitivt använda RSS, oavsett om mitt yrke blir en återgång till lärare, IKT-pedagog eller någonting annat. Det är ett väldigt bra sätt att hålla koll på sidor som omvärldsbloggen, som jag annars måste komma ihåg att gå in och titta till med jämna mellanrum för att se om där kommit någonting nytt. Eller skolverket, som inte är världens bästa kommunikatörer och därför kan vara bra att man påminns när det händer någonting på deras hemsida.

För eleverna då? Ja, kanske kommer lärare i framtidens skola ha egna kurshemsidor, eller bloggar, där de uppdaterar med jämna mellanrum. Varje elev kan då ha ett RSSflöde för sina studier, och se när varje lärare skriver någonting nytt. Överskådligt, kommunikativt och enkelt.

Så. Nu ska jag mysa ett tag med min katt. Och titta på honom, och avundas honom att han inte behöver hålla ordning, i detta kaos.

Bloggen som verktyg

Först ut bland de så kallade web 2.0-verktygen är förstås bloggen.

Det har gått något av en explosionsartat inflation i bloggar de senaste tio åren. Jag tror jag startade min första blogg själv omkring 2003, men jag fastnade aldrig särskilt mycket för just den formen av skrivande. Jag skrev på Lunarstorm, på Författarcentrums skrivarklubb och andra ställen, men just bloggen blev aldrig riktigt min grej då. Dock gillar jag tanken med bloggar, och även om det är svårt att hitta i djungeln av dem, så finns det ett gäng som jag följer.

Huvudfokus för den här bloggen är förstås IKT i undervisningen, och vad gäller bloggar för detta ändamål så har jag ännu inte prövat det ordentligt. Visst har det funnits som en del av ett par projektarbeten, men inte mer organiserat än så. Jag skulle gärna vilja, men har backat på grund av tekniska begränsningar. Men jag tror på formen. Jag skulle gärna se att alla elever har en blogg för undervisningsändamål, där de kan reflektera över lektioner, kommentera varandras reflektioner, och där även vissa uppgifter kan göras och publiceras för läraren att läsa.

Jag läste också för något år sedan om en lärare som skapat en blogg med sin klass där de fick skapa egna karaktärer, och rollspela olika situationer på bloggen. Det lät mycket intressant, men tyvärr hittar jag inte länken just nu.

Jag tror att bloggen kommer vara en naturlig del av undervisningen i framtidens skola, och jag ser den främst som en plats för reflektion och diskussion.

Så. Termin nummer 15 som universitetsstuderande. Denna gång blir det Psykologi 1 samt Digital kompetens och lärande 1. Det ska bli spännande, och förhoppningsvis lärorikt.

Kommer snart kursblogginlägg här.

Peace