"School is a game - it's just not a terribly well designed game"

(Seth Priebatsch, TEDxBoston 2010)

Jag har tänkt mycket på gamification på sistone. Gamification - för er som inte vet - är en term som används av folk som studerar hur spelmekaniker kan appliceras på verkligheten. Kan vi lära av spel för att motivera folk i verkligheten? 

Lee Sheldon gjorde om sin universitetskurs med spelmekanik. Han startade alla sina studenter på 0, och satte sedan XP för uppgifter av olika slag, och levels i stället för betyg. I slutet av kursen blev leveln förstås omvandlat till ett betyg. Det fungerade väldigt bra, men Lee Sheldon undervisar i speldesign. 

Men tanken finns fortfarande där. Jag kanske inte behöver göra om klassrummet till ett spel i terminologin - det kommer troligtvis inte fungera lika bra på mina elever. Men vissa aspekter känns vettiga. Jag börjar med två.

Autonomi

I spelens värld väljer jag själv när jag är redo att ta mig an ett nytt område, en ny quest. I skolan är det väldigt ofta läraren, planeringen och styrdokumenten som styr. I spel kan jag, om jag inser att det nya området är för svårt för mig, utan problem gå tillbaka och träna upp mig lite mer i lättare områden. I spel så väljer jag själv när jag ska pröva på en Boss fight, i skolan så har varje enskild elev väldigt lite att säga till om när ett prov ligger. 

Autonomi är viktigt för oss alla. Finns det något sätt vi kan få mer autonomi i skolan, utan att det blir kaos? Kanske. 

Misslyckanden

Jag har spelat en hel del MMOs, och en viktig faktor i att lyckas i elitnivåerna i dessa spel, är att inte vara rädd för att misslyckas. Om du ska lyckas med en svår raid, så kommer du behöva misslyckas - utvärdera misslyckandet, misslyckas igen, utvärdera igen. Om, och om, och om igen. När du spelat ett tag med ditt guild så kommer du att bli bättre på att utvärdera, bättre på att veta exakt vad dina styrkor är och vilka verktyg du behöver för just den här uppgiften, och bli bättre på att se strategier som kanske kan fungera. 

I skolan så vågar våra elever inte misslyckas. Vi lärare är dåliga på att våga misslyckas. Och elever utvärderar ytterst motvilligt sig själva (de har ju redan fått betyg på den uppgiften, eller?). Om jag som elev misslyckas på ett prov så är det förödande. Jag måste vänta länge på en ny chans, och det sker oftast på skolans/lärarens villkor, inte mina egna. 

Kan vi få skolan att mer likna datorspel?

Jag tror att det går. Tyvärr så har vi en övergripande struktur som går åt ett helt annat håll, men jag tror att vi som lärare med fördel kan fortsätta styra arbetet i skolan, ha lektioner och undervisa, men kanske släppa betygsättningen och proven till spelmekaniska arbetssätt. Kanske kan jag i större utsträckning låta mina elever bestämma när de är redo att ta sig upp till nästa level i svenska 1? Kanske kan jag försöka hitta sätt att arbeta på som gör att ett misslyckande inte blir ett nederlag, utan en steg på vägen mot kunskap?

Kurssystemet i gymnasieskolan gör detta svårt - vi har för kort tid på oss för att ha ett tillräckligt långsiktigt perspektiv - men vi kan göra situationen lite bättre i alla fall. Det är i slutändan vi lärare som måste rädda skolan från den katastrof som är utbildningspolitiken.