Skolans kanske största utmaning?

Sven-Erik Liedman skriver i DN idag om den finska skolans framgångar, och vad den svenska skolan bör lära av den. I mångt och mycket kan jag inte mycket annat än hålla med honom, även om jag inte är helt säker på att den finska skolan är så framgångsrik i att förbereda eleverna för högre studier och liv som den är i att uppnå mål i internationella mätningar; jag vet dock för lite om den finska skolan för att kunna styrka detta.

En sak som inte tas upp i hans artikel, och som jag också saknade till viss del i hans bok Hets! är frågan om motivation och kopplingen till inre och yttre motivationsfaktorer. Så jag tänker skriva lite om det här, även om det inte direkt är många som läser denna blogg :-)

Vi vet alla att en utav de grundläggande förutsättningarna för att en elev ska klara sina studier är att hen är motiverad att studera. Jag tror alla lärare kan hålla med om att en utav våra främsta utmaningar är just att motivera våra elever; det är det viktigaste, och kanske det svåraste av våra uppdrag. Jag har arbetat på en skola med högpresterande elever; det är höga intagningsbetyg, och höga ambitioner vad gäller betygen i gymnasiet, vilket ofta medför att man som lärare får frågan hur ett moment betygsätts, vilka betygssteg som kan uppnås och vad som krävs. Om jag som lärare genomför ett moment som jag inte betygsätter, så blir ofta engagemanget för den uppgiften svalt.

Varför?

Man kan av detta dra slutsatsen att betyg är en viktig motivationsfaktor, men jag är övertygad om att detta är fel slutsats, på samma sätt som det är fel slutsats att pengar är den viktigaste motivationsfaktorn för att få folk att göra bra jobb. För min argumentations skulle så tänker jag i denna blogg utgå ifrån att betyg och pengar fyller ungefär samma funktion som motiverande faktor - det finns problematik med den analogin, men jag anser att den håller ganska långt. Båda är externa motiveringsfaktorer - i båda fallen gäller att en utomstående instans ger en belöning för ett väl utfört arbete, där kriterierna för som som är ett väl utfört arbete även dessa bestäms av andra personer än den som utför arbetet, samt bestämmer ramarna för arbetet).

Pengar har använts, och används fortfarande, ofta som motivation inom näringslivet. Utför du ett bra arbete, så belönas du. Vi vet också ifrån många års forskning att detta system inte fungerar särskilt bra - pengar fungerar endast som en bra motivationsfaktor för enkla, mekaniska uppgifter, och i de allra flesta fall negativt på uppgifter som kräver mer komplexa kognitiva förmågor. Titta gärna på Dan Pinks presentation om detta nedan.

Så forskningen säger oss att en extern motivationsfaktor som pengar de facto har en negativ inverkan på prestation när det gäller problem som kräver någon form av komplext tänkande. Hur är det då med betyg i skolan? Betyg är också detta i sig en extern motivationsfaktor, och borde fungera på exakt samma sätt (vilket det inom näringslivet också gör - vi betygsätter inte arbetare inom näringslivet). Således borde betyg fungera som en alldeles utmärkt motiverande faktor på enkel, mekanisk inlärning, men negativt på inlärning som ställer högre kognitiva krav. Enkel, mekanisk inlärning handlar främst om faktakunskap, medan integrering och analys av denna fakta, samt ämnesintegration och problemlösning ställer högre krav.

Om nu betyg fungerar bra som motivation för faktakunskap, men dåligt för analys - borde då inte betygssystemet inrikta sig på att bedöma just faktakunskaper? Ja, visst finns den med där, med en viss progression mellan olika betygssteg. Men, de avgörande faktorerna för högre betyg handlar fortfarande snarare om förmåga till analys, en förmåga som påverkas negativt av betyg.

Jag tänker inte argumentera för ett avskaffande av betygssystemet. Motivationen är visserligen bara en utav många aspekter som jag ogillar med betygssystemet, men det känns just nu meningslöst att arbeta för dess avskaffande, när till och med vänsterpartiet verkar gå mot att överge den frågan. Det finns ingen politisk vilja att hitta ett nytt system, av förståeliga organisatioriska och ekonomiska skäl (det vore antagligen också politiskt impopulärt). När jag pratar om att avskaffa betygen med folk som inte arbetar inom skolan så bemöts jag ofta med lätt chock, och många verkar tycka att det är en provocerande ståndpunkt särskilt för mig som lärare. Men när jag pratar med andra lärare, elever, skolledare och forskare så är jag långt ifrån ensam.

Jag önskar att vi kunde konstruera ett bättre sätt, men än så länge är betygen det sorteringsinstrument vi har för intagning till högre studier. Det är inget bra mått på intelligens, kompetens eller ens studiemotivation; det är orättvist och kommer så förbli, åtminstone på nationell nivå, och det säger ingenting om hur en person kommer att lyckas i livet; utan det är just det - ett sorteringsinstrument som säger någonting om att en person i viss mån klarat att studera. Vi måste erkänna att det är ett sorteringsinstrument, och ett mycket trubbigt sådant, även om vi måste sträva efter att förbättra det. Och vi måste också inse att det kommer till ett pris, nämligen priset av motivation och därmed kunskapsutveckling inom skolan. Det är i slutändan politikerna som bestämmer om det är värt det priset, och det är upp till alla oss som verkar inom skolan som skolledare, lärare och elever att uppmuntra andra, inre motivationsfaktorer för att balansera den negativa effekt som betygen har.