Plagiatkontroll

Den eviga frågan...fusk.

Jag minns slutprovet på Kemi A i gymnasiet. Det var långt, svårt och ingen som skrev hann klart med hela provet. Maxpoängen var 90, jag fick 65. Ett par andra personer fick några poäng mer än mig, men jag var en utav bara två personer som fick MVG, och det var inte för att jag i grunden var bättre på kemi än den andra som låg omkring 65-70 poäng, utan för att jag började skriva provet bakifrån. Jag gjorde MVG-uppgifterna först, och fick således tillräckligt många MVG-poäng.

Den andra personen som skrev MVG gjorde provet några dagar efter oss andra. Han skrev bäst i skolan med god marginal, och höjde sig således från gränsen mellan IG/G till MVG. Det var ett solklart fall av fusk, enkelt att genomskåda också för att han hade skrivit av facit ord för ord.

Vad driver människor till att fuska? Vi kommer inte ifrån det. Kommer aldrig komma ifrån det, i alla fall inte helt och hållet. Den främsta orsaken är förstås betygen. Utan betyg skulle inte finnas en stark anledning att fuska. Den andra orsaken är stress - det är den vanligaste orsaken som elever anger när jag konfronterar dem.

Med ökad användning av digitala hjälpmedel så ökar fuskrisken. det får vi ofta höra, och det är ett utav de starkaste argumenten som framförs mot att göra uppsatsskrivningar på dator. Vårt främsta vapen mot detta är verktyg som Turnitin eller Urkund. Bra verktyg, men de är främst effektiva mot den typen av fuskare som min skolkamrat. Folk som fuskar utan större finess, oftast utav stress eller press att de måste klara detta, och därför tar de den enkla vägen att kopiera en uppsats från nätet, eller klippa ihop någonting från några bloggar. Uppsatsen fastnar i urkund, jag samtalar med eleven och frågar varför, och rektorn kallar eleven för en varning.

Men det är inte den typen av fusk som oroar mig. Klipp och klistra-fusket är förhållandevis lätt att genomskåda och hantera. Det svårare fusket är det som jag vet att jag varit med om, men som jag vid ett flertal tillfällen känt mig tvungen att släppa eftersom jag inte kan bevisa något. Det handlar om elever som inte skrivit sina arbeten själva, utan där föräldrar, syskon eller vänner skrivit i stort sett hela arbetet åt dem. Inte bara hjälpt till - hjälp främjar lärandet och det är ändå lärandet som vi har i fokus - utan gjort arbetet åt eleven. Dessa arbeten fastnar inte i Urkund eller Turnitin, och det är endast ibland som man som lärare känner sig så säker på sin sak att man konfronterar eleven med anklagelsen att den inte skrivit ett arbete själv.

Faktum är att så länge vi sätter press på elever att prestera bra snarare än uppmuntrar misstag och utveckling, så kommer vi ha fusk. Så länge vi sätter betyg, kommer vi ha fusk. Vi kan sluta låta eleverna skriva arbeten oövervakat, och acceptera att vi då straffar de elever som har svårt att arbeta i skolmiljön. Eller så måste vi arbeta med att få bort motivationen till fusket. Jag tror egentligen mer på det senare om vi vill ha en skola som fokuserar på att få människor att utvecklas till sin fulla potential.

The power of screencasts

Då var det dags för nästa inlägg för kursens räkning, denna gång om lärobjekt och skapandet av sådana.

Jag prövade på Screenr som verktyg för att göra en liten instruktionsfilm om hur man skapar klasskonferenser i First Class, som är det system som används på Värmdö Gymnasium, och fann att det är ett väldigt behändigt litet verktyg. Enkelt att använda, och att publicera med. Jag lade upp den på mitt youtubekonto:

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/SmqlaOdZdys" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Det finns förstås både för- och nackdelar med just detta verktyg. Enkelheten i användningen är en otrolig fördel, och därför är det ett utmärkt verktyg att använda ifall eleverna ska göra instruktionsfilmer. Det är också en poäng med tidsbegränsningen på fem minuter; det tvingade mig att tänka igenom vad som jag tyckte var viktigt att gå igenom i en snabbgenomgång, och vad som skulle kunna vänta till kanske en uppföljande instruktionsfilm där man går igenom mer detaljer.

Men. Det är mycket som inte går att förklara på fem minuter, och då behövs andra verktyg. Jag tror att jag kommer att använda denna typ av verktyg ganska mycket i framtiden, för att skapa korta instruktionsfilmer för både lärare och elever om hur man använder olika IKT-verktyg. Jag kommer börja med Screenr, och se om det kanske går att göra ganska mycket i femminuterssegment.

Skolans kanske största utmaning?

Sven-Erik Liedman skriver i DN idag om den finska skolans framgångar, och vad den svenska skolan bör lära av den. I mångt och mycket kan jag inte mycket annat än hålla med honom, även om jag inte är helt säker på att den finska skolan är så framgångsrik i att förbereda eleverna för högre studier och liv som den är i att uppnå mål i internationella mätningar; jag vet dock för lite om den finska skolan för att kunna styrka detta.

En sak som inte tas upp i hans artikel, och som jag också saknade till viss del i hans bok Hets! är frågan om motivation och kopplingen till inre och yttre motivationsfaktorer. Så jag tänker skriva lite om det här, även om det inte direkt är många som läser denna blogg :-)

Vi vet alla att en utav de grundläggande förutsättningarna för att en elev ska klara sina studier är att hen är motiverad att studera. Jag tror alla lärare kan hålla med om att en utav våra främsta utmaningar är just att motivera våra elever; det är det viktigaste, och kanske det svåraste av våra uppdrag. Jag har arbetat på en skola med högpresterande elever; det är höga intagningsbetyg, och höga ambitioner vad gäller betygen i gymnasiet, vilket ofta medför att man som lärare får frågan hur ett moment betygsätts, vilka betygssteg som kan uppnås och vad som krävs. Om jag som lärare genomför ett moment som jag inte betygsätter, så blir ofta engagemanget för den uppgiften svalt.

Varför?

Man kan av detta dra slutsatsen att betyg är en viktig motivationsfaktor, men jag är övertygad om att detta är fel slutsats, på samma sätt som det är fel slutsats att pengar är den viktigaste motivationsfaktorn för att få folk att göra bra jobb. För min argumentations skulle så tänker jag i denna blogg utgå ifrån att betyg och pengar fyller ungefär samma funktion som motiverande faktor - det finns problematik med den analogin, men jag anser att den håller ganska långt. Båda är externa motiveringsfaktorer - i båda fallen gäller att en utomstående instans ger en belöning för ett väl utfört arbete, där kriterierna för som som är ett väl utfört arbete även dessa bestäms av andra personer än den som utför arbetet, samt bestämmer ramarna för arbetet).

Pengar har använts, och används fortfarande, ofta som motivation inom näringslivet. Utför du ett bra arbete, så belönas du. Vi vet också ifrån många års forskning att detta system inte fungerar särskilt bra - pengar fungerar endast som en bra motivationsfaktor för enkla, mekaniska uppgifter, och i de allra flesta fall negativt på uppgifter som kräver mer komplexa kognitiva förmågor. Titta gärna på Dan Pinks presentation om detta nedan.

Så forskningen säger oss att en extern motivationsfaktor som pengar de facto har en negativ inverkan på prestation när det gäller problem som kräver någon form av komplext tänkande. Hur är det då med betyg i skolan? Betyg är också detta i sig en extern motivationsfaktor, och borde fungera på exakt samma sätt (vilket det inom näringslivet också gör - vi betygsätter inte arbetare inom näringslivet). Således borde betyg fungera som en alldeles utmärkt motiverande faktor på enkel, mekanisk inlärning, men negativt på inlärning som ställer högre kognitiva krav. Enkel, mekanisk inlärning handlar främst om faktakunskap, medan integrering och analys av denna fakta, samt ämnesintegration och problemlösning ställer högre krav.

Om nu betyg fungerar bra som motivation för faktakunskap, men dåligt för analys - borde då inte betygssystemet inrikta sig på att bedöma just faktakunskaper? Ja, visst finns den med där, med en viss progression mellan olika betygssteg. Men, de avgörande faktorerna för högre betyg handlar fortfarande snarare om förmåga till analys, en förmåga som påverkas negativt av betyg.

Jag tänker inte argumentera för ett avskaffande av betygssystemet. Motivationen är visserligen bara en utav många aspekter som jag ogillar med betygssystemet, men det känns just nu meningslöst att arbeta för dess avskaffande, när till och med vänsterpartiet verkar gå mot att överge den frågan. Det finns ingen politisk vilja att hitta ett nytt system, av förståeliga organisatioriska och ekonomiska skäl (det vore antagligen också politiskt impopulärt). När jag pratar om att avskaffa betygen med folk som inte arbetar inom skolan så bemöts jag ofta med lätt chock, och många verkar tycka att det är en provocerande ståndpunkt särskilt för mig som lärare. Men när jag pratar med andra lärare, elever, skolledare och forskare så är jag långt ifrån ensam.

Jag önskar att vi kunde konstruera ett bättre sätt, men än så länge är betygen det sorteringsinstrument vi har för intagning till högre studier. Det är inget bra mått på intelligens, kompetens eller ens studiemotivation; det är orättvist och kommer så förbli, åtminstone på nationell nivå, och det säger ingenting om hur en person kommer att lyckas i livet; utan det är just det - ett sorteringsinstrument som säger någonting om att en person i viss mån klarat att studera. Vi måste erkänna att det är ett sorteringsinstrument, och ett mycket trubbigt sådant, även om vi måste sträva efter att förbättra det. Och vi måste också inse att det kommer till ett pris, nämligen priset av motivation och därmed kunskapsutveckling inom skolan. Det är i slutändan politikerna som bestämmer om det är värt det priset, och det är upp till alla oss som verkar inom skolan som skolledare, lärare och elever att uppmuntra andra, inre motivationsfaktorer för att balansera den negativa effekt som betygen har.

Digitala presentationer

Det här med digitala presentationer har länge varit en utav mina pet peeves. Emedan jag tycker att Powerpoint är ett bra verktyg, så används för för ofta, för ensidigt och för dåligt. När jag började använda Prezi var det en oerhörd lättnad - inte för att det i sig är ett bättre verktyg, men för att det är ett alternativ som inte försöker vara likadant. Jag har nu i kursen tagit en titt på Empressr också, och även detta verkar vara ett ganska trevligt verktyg som har en liten egen touch.

Jag använder den här typen av verktyg ganska lite i min undervisning. det passar bra till föreläsningar, men det är också ett väldigt statiskt verktyg - för statiskt för mig i vanlig undervisning. Whiteboarden är så mycket mer dynamisk, så mycket lättare att anpassa undervisningen med. Risken med Powerpoint och liknande instrument är att den tar för mycket plats, att man förlitar sig på att den ska förmedla budskapet och inte jag själv. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att detta är presentationsverktyg i första hand, inte pedagogiska verktyg. 

Men att det är ett trubbigt verktyg gör det än viktigare att eleverna lär sig använda det på ett bra sätt! Vi vill inte ha ännu en generation som oeftertänksamt slänger upp bulletpoints och diagram - vi vill ha en generation som kan presentera sina idéer på ett verksamt sätt. Som kan förmedla ett budskap med hjälp av digitala verktyg, men som vet att verktyget i sig bara är en liten, liten del av det hela. 

Jag tänker mycket på detta under Psykologikursen som jag läser nu. Jag funderar på om mina föreläsare verkligen har tänkt igenom varje slide, och vad de vill att den ska förmedla. Är poängen med ett digitalt verktyg bara att lyfta ut nyckelord ur läroboken, så att studenterna inte behöver göra det arbetet själva? Eller att kunna skriva ut slides så att man slipper anteckna det mesta?

Tyvärr så är det största effekten av digitala hjälpmedel ofta att de är passiviserande. De behöver inte vara det! Men det kräver arbete att göra en digital presentation som uppmuntrar till interaktion och diskussion, i stället för bara passivt inhämtande. Framför allt kräver det eftertanke, vilket är den slutsats som dras i "PowerPoint Presentation Technology and the Dynamics of Teaching", (Craig, R. & Amernic, J. Innovative Higher Education 2006-10-01; http://www.springerlink.com/content/d07282073378x00l/fulltext.pdf)

Gaming to learn

Det finns många ute i världen som funderar på hur vi kan få skolan att engagera så mycket som datorspel gör. Eller hur vi i skolan kan dra nytta av det informella lärande som sker i spel för det formella lärande som sker i skolan. 

Problemet blir förstås detta: Spel är konstruerade primärt för nöje. Allt det lärande som sker (och det är mycket) är en biprodukt. Så fort ett spel konstrueras med fokus på lärande, så tenderar det att bli mindre lockande, framför allt för äldre barn (det finns fantastiska lärande spel för små barn). 

Jag har lärt mig otroligt mycket genom spel. Jag är bättre på engelska än jag skulle varit utan spel. Jag har tänkt mer på filosofiska frågor om livet och döden, minnen och hur en identitet skapas när jag spelat Planescape: Torment och Baldur's Gate än någonsin gjort i skolan eller universitetet. Jag har lärt mig mer om ledarskap och konlifktmedling som guildledare i Everquest 2 än i skolan. Jag har lärt mig mer om samarbete och kommunikationsstrukturer i större grupper genom quester och raider i onlinespel än under lärarutbildningen. Jag har hållit matematikkunskaper vid liv och har en bättre förståelse för marknadsekonomi genom att tillverka och sälja saker inom spelvärldarna. Och jag har blivit en bättre pedagog genom att handleda andra spelare genom dessa spel, skriva guider om hur aspekter av dem fungerar och läsa andras guider när jag inte själv vet. 

Men jag har lagt otroligt mycket tid på spel för att lära mig allt detta. Nej, jag tycker inte att vi ska flytta in datorspelen i skolan. Inte i någon större skala. Självklart ska datorspelen finnas där som ett element - som exempel av kulturella yttringar och som föremål för diskussion och analys. Datorspel är inte i sig någon undermålig kulturell yttring - det är en fantastisk form. (Någon som påstår att en roman av Läckberg eller Dan Brown på något sätt skulle vara en högre kulturell form än Planescape: Torment har inte spelat mycket datorspel). Men det vi ska lära av datorspel är att vi kanske ska ändra skolans belöningssystem att mer likna datorspelens. Att vi kan utnyttja den digitala teknikens möjligheter att ge snabb feedback i undervisningen. Khan Academy har ett system för matematikundervisningen som jag tycker är mycket intressant. 

Jane McGonigal pratar om hur vi kan utnyttja spel här, och har en hel del bra poänger. Gabe Zichermann ger även han exempel på hur vi kan tänka här. Båda är värda att lyssna på. 

Virituella världar

Har tagit en tur i second life igen. Jag har aldrig riktigt fastnat själv för second life för nöjes skull - verklighetsflykt för mig känns mer intressant när den sker i en verklighet som faktiskt skiljer sig vesäntligt från den riktiga världen. Men i undervisningssyfte kan jag mycket väl tänka mig att använda detta sätt - kanske ta en guidad tur genom The Globe, eller se en virtuell Shakespearepjäs. 

I längden vet jag inte om just Second Life är rätt plattform för dessa typer av lektioner - jag tror det beror mycket på hur SL utvecklas. Jag tror att SL är ett verktyg som fungerar mycket bra med rätt lärare, men jag tror inte riktigt på att det kommer bli något som används i stor skala i undervisningen. 

Med det sagt, så vill jag tillägga att jag tror på virtuella världar som koncept i undervisningen. Jag tror att det är ett bra sätt att göra virtuella studiebesök runt om i världen, eftersom vi inte kan åka rent fysiskt med eleverna i särskilt stor omfattning. Jag tror att den digitala miljön kommer att utvecklas så att detta i allt större utsträckning blir möjligt, och att det finns mycket positivt med detta. Men jag tror inte att det i längden kommer ligga inom ett företags lösning, utan en rad olika tekniska lösningar som förhoppnings kan samordnas. 

Vi får se. Jag tror att virtuella världar har en framtid inom utbildning, men jag tror att storskaligt så ligger den framtiden längre bort än mycket annat som vi diskuterar på kursen i Digital kompetens och lärande. 

This is my learning space. This is your learning space.

En rapport av Jan Svärdhagen och Eva-Lena Embretsen om IT i skolan har några saker som jag skulle vilja reflektera över. Rapporten kan läsas i sin helhet här, eller en mer omfattande sammanfattning av den på omvärldsbloggen.

Vi anser att frågan om IT i skolan måste hanteras på olika nivåer. Dels krävs en grundläggande kunskap om hur man kan nyttja IT i skolan men för att utvecklingen inte bara skall bli ett fokus på vad tekniken kan göra för mig utan fokusera på hur pedagogiken kan utvecklas krävs det utbildning och forskning/analys inom området. (s.19)

Ovanstående tycks mig egentligen som en självklarhet, men med tanke på debatten i media och hur det resonerats på skolor omkring mig i dessa frågor, så bör det kanske påpekas igen. Och igen. Och igen. Teknikens införande i skolan är inget självändamål. Självklart måste först och främst den införlivas i pedagogiken, men på sikt så bör ju tanken vara att pedagogiken ska utvecklas med införandet av IT! Det finns en del forskning om detta, men det bör komma mycket mer under de närmaste åren.

Men nu till huvudämnet för dagen. Lärplattformar. Som en del av kursen så har jag nu varit inne och kikat på Blackboard, Sakai och Moodle. Jag har också tittat lite närmre på Bilda (KTHs lärplattform), och har förstås mycket refarenhet av First Class som används på Värmdö Gymnasium där jag arbetat de senaste åren. Jag har också tidigare läst och satt mig in i en del av dessa, plus till exempel Fronter, Schoolsoft och Google Apps.

Min första tanke när jag tittar igenom dessa plattformar är att de flesta har väldigt likartad funktionalitet, och att fokus trots allt ligger på informationsförmedling. Även om det finns bra verktyg för kommunikation, så är det få av lärplattformarna som inbjuder till det. Det finns också en viss brist i funktionalitet för de web 2.0-verktyg som diskuterats tidigare, även om det verkar finnas mer av det i Foronter än i exempelvis Moodle eller Blackboard.

Mina egna erfarenheter av First Class på skolan är att det fortfarande används främst som ett informationsverktyg. Skolledning lägger ut dokument och mail till lärare och elever, lärare till sina klasser och elever. För några lärare och vissa klasser så används mer. Det kan bli livliga diskussioner i konferenser, man kan undervisa på distans via chattfunktioner eller skapa gemensamt innehåll via dokument (tyvärr med det ständigt återkommande utropet MEN STÄNG DOKUMENTET DÅ!!! så att nästa person kan skriva något).

Varför verkar inte lärplattformarna kunna fånga upp den typen av diskussioner som jag faktiskt har sätt på facebook? Där en elev ställer en fråga, några 'gillar' frågan för att uttrycka att det är en viktig fråga som de också undrar över och andra elever ger sig in och diskuterar sig fram till ett svar. Är det för den icke-inbjudande designen, eller är det helt enkelt så att en lärplattform kommer ha svårt att få till den sortens diskussioner just för att den är så djupt förknippad med skolan? Eller är det för att man inte vill visa så mycket osäkerhet i ett forum där läraren också befinner sig? Vi har en förödande rädsla för att misslyckas i vårt skolsystem (hela vårt samhälle), som jag inte har tid att gå in på här (men för intresserade, ta en titt på Ken Robinson här, här eller här för en liten liten del av problemet).

Jag har en stor tilltro till open source-lösningar, och jag tror att mycket gott kan komma den vägen vad gäller lärplattformar. MEN, jag ser ett fundamentalt problem med lärplattformar, som jag snart ska komam till. Först vill jag citera Jan Svärdhagen och Eva-Lena Embretsens rapport igen:

Det är vår uppfattning att det är bara några få kommuner som genomgripande lyckats med sin implementering av lärplattform i skolan där de flesta lärare och elever nyttjar lärplattformen dagligen och på olika sätt kommunicerar med varandra. Kanske kan det vara så att lärplattformar i sin nuvarande funktion och användningsområde har spelat ut sin roll och att det finns anledning till att ta ett nytt grepp i frågan om lärplattformar?[...] Att arbetet med att införa lärplattformar inte har gett de effekter man hoppats på kan också berott på att IT-avdelning och skolförvaltning inte alla gånger har förstått varandras verksamheter. (s.18)

Den stora frågan är väl vad vill vill ha ut av vår lärplattform. Är det bara ett informations- och kommunikationssystem? Nej, då skulle vi inte kalla det för en lärplattform. Idén är alltså att det ska vara ett pedagoiskt verktyg för att understödja elevernas lärande. Som jag redan poängterat är en viktig aspekt av detta förstås att lärarna får fortbildning, och att det bedrivs forskning på hur IKT kan förbättra pedagogiken, . Men det finns fortfarande ett fundamentalt problem, och det är att vi försöker få in alla IKT-verktyg vi behöver under ett paraply, ett system. Ett one-size-fits-all-system (i alla fall en hel skola). Och jag tror inte att det går. Jag tror att i framtiden så kommer vi behöva ha en rad olika pedagogiska IKT-verktyg, från en rad olika producenter. Detta är en utav anledningarna till att jag gillar tanken på Google Apps som grundsystem. Det fyller infomations- och kommunikationsbehovet för skolan, och erbjuder en rad funktioner (delade dokument, bilder och filmer, google sites, socialt närverk i form av google+ även om det inte är konkurrenskraftigt med facebook i nuläget). Men det är också väldigt anpassningsbart. Du kan använda samma konto för youtube, blogger och en rad andra siter, det finns bra stöd för dessa olika funktioner för smartphones. Detta är fortfarande inte heltäckande, men det är å andra sidan inte tänkt att vara det heller. Ett aber förstås. Google är ett stort, internationellt företag, och sådana är alltid läskiga.

Jag kan inte sia för mycket om framtiden. Men jag är ytterst tveksam till att lärplattformarna kan utformas för att täcka det behov som vi kommer att ha när pedagogiken utvecklas att inkorporera möjligheterna med IKT. De kan dock fungera som en bra övergångsfas.

Det som tilltalar mig mer är personliga lärmiljöer. Jag skapade ett konto på symbaloo, och blev genast lite förälskad i det systemet. Jag måste utforska det vidare, men min initala tanke var - ja det är ju så här det ska fungera! En personlig lärmiljö, där eleven själv bygger upp en startsida med de verktyg som hen behöver i undervisningen - och där till exempel google apps skulle kunna utgöra en del av verktygen, om inte annat de som står för kommunikations- och informationsbiten av skolans system. Skolan kan ge en grunduppsättning som bör finnas där, och sedan får eleverna i samråd med lärare och klasskamrater bygga på med bra verktyg som wikispaces, tyda, NE, facebook eller annat som passar.

Detta är mer ad jag ser som framtiden - inte bara för en lärmiljö för skolan, utan kanske också för ett sätt att navigera internet som lärare eller privatperson.

Mer om pennan i skolan...

Debatten om skrivandet i skolan fortsätter...till viss del med något balanserande inlägg från forskare för och emot plattorna, men också med inlägg från vår utbildningsminister.

Herr Björklund tar som vanligt fasta och drar för stora växlar på en del av nyheten. Jag är glad för att han poängterar att han stöttar införandet av digital teknik tidigt i skolan, men han övertolkar det som skrevs. I praktiken så var det ju faktiskt så att de inte avskaffade pennan, utan att de började med att träna skrivning på dator för att sedan gå över till den rent motoriskt svårare aktiviteten att skriva för hand. Och detta är ju en relativt logisk strategi. Björklund tog dock bara fasta på det första, och förfasar sig nu över att barnen inte lär sig skriva för hand, delvis för att "...nationella prov skrivs för hand." (DN idag). Det kanske jag som har missat något, men jag trodde nationella proven skulle vara till för att testa det som lärs ut i skolan för att eleverna ska komma ut väl förberedda för arbete/högre studier, inte att skolan skulle utformas för att passa nationella proven? Om pedagogiken bättre utformas med att skriva texter på dator, och detta är viktigare för elevernas fortsatta liv - så ändra nationella proven så att de speglar detta då!

En annan liten kritik mot utbildningsministerns uttalande: Det är inte sant. Man skulle kunna tänka sig att vår utbildningsminister skulle veta om att det inte alls är så att alla skriver nationella proven för hand. Vissa skolor skriver en del prov på dator, vissa för hand. När jag själv skrev provet i Svenska B för sisådär 13 år sedan så fick jag välja om jag skulle skriva för hand eller på dator. I svenska har det således varit upp till skolorna i många år, och i engelska så är det upp till skolorna från och med i år.

Jag avslutar nog där. Jag kan raljera över allt som inte fungerar med nationella proven, men det hör inte riktigt till ämnet.