Frustration

Så mycket tankar, så mycket idéer.

Jag tror att den stora utmaningen framåt för mig är att hantera frustrationen över att skolans övergripande system är så diametralt motsatt vad jag skulle vilja. Jag måste försöka jobba mer som jag vill, samtidigt som jag måste förhålla mig till den politik som styr mitt arbete.

Motarbeta betygshets samtidigt som jag måste sätta rätt betyg. Uppmuntra elever att våga misslyckas, samtidigt som de inte ska känna att det går ut över deras slutbetyg. Arbeta långsiktigt trots kursbetyg.

Ni gör det inte lätt för mig, kära politiker. Jag kanske ska försöka gamifiera mitt jobb, och se er politiker som buggar, eller designfel, som är irriterande, men inte game breaking. I just have to find the work-arounds that make the game playable and enjoyable.

"School is a game - it's just not a terribly well designed game"

(Seth Priebatsch, TEDxBoston 2010)

Jag har tänkt mycket på gamification på sistone. Gamification - för er som inte vet - är en term som används av folk som studerar hur spelmekaniker kan appliceras på verkligheten. Kan vi lära av spel för att motivera folk i verkligheten? 

Lee Sheldon gjorde om sin universitetskurs med spelmekanik. Han startade alla sina studenter på 0, och satte sedan XP för uppgifter av olika slag, och levels i stället för betyg. I slutet av kursen blev leveln förstås omvandlat till ett betyg. Det fungerade väldigt bra, men Lee Sheldon undervisar i speldesign. 

Men tanken finns fortfarande där. Jag kanske inte behöver göra om klassrummet till ett spel i terminologin - det kommer troligtvis inte fungera lika bra på mina elever. Men vissa aspekter känns vettiga. Jag börjar med två.

Autonomi

I spelens värld väljer jag själv när jag är redo att ta mig an ett nytt område, en ny quest. I skolan är det väldigt ofta läraren, planeringen och styrdokumenten som styr. I spel kan jag, om jag inser att det nya området är för svårt för mig, utan problem gå tillbaka och träna upp mig lite mer i lättare områden. I spel så väljer jag själv när jag ska pröva på en Boss fight, i skolan så har varje enskild elev väldigt lite att säga till om när ett prov ligger. 

Autonomi är viktigt för oss alla. Finns det något sätt vi kan få mer autonomi i skolan, utan att det blir kaos? Kanske. 

Misslyckanden

Jag har spelat en hel del MMOs, och en viktig faktor i att lyckas i elitnivåerna i dessa spel, är att inte vara rädd för att misslyckas. Om du ska lyckas med en svår raid, så kommer du behöva misslyckas - utvärdera misslyckandet, misslyckas igen, utvärdera igen. Om, och om, och om igen. När du spelat ett tag med ditt guild så kommer du att bli bättre på att utvärdera, bättre på att veta exakt vad dina styrkor är och vilka verktyg du behöver för just den här uppgiften, och bli bättre på att se strategier som kanske kan fungera. 

I skolan så vågar våra elever inte misslyckas. Vi lärare är dåliga på att våga misslyckas. Och elever utvärderar ytterst motvilligt sig själva (de har ju redan fått betyg på den uppgiften, eller?). Om jag som elev misslyckas på ett prov så är det förödande. Jag måste vänta länge på en ny chans, och det sker oftast på skolans/lärarens villkor, inte mina egna. 

Kan vi få skolan att mer likna datorspel?

Jag tror att det går. Tyvärr så har vi en övergripande struktur som går åt ett helt annat håll, men jag tror att vi som lärare med fördel kan fortsätta styra arbetet i skolan, ha lektioner och undervisa, men kanske släppa betygsättningen och proven till spelmekaniska arbetssätt. Kanske kan jag i större utsträckning låta mina elever bestämma när de är redo att ta sig upp till nästa level i svenska 1? Kanske kan jag försöka hitta sätt att arbeta på som gör att ett misslyckande inte blir ett nederlag, utan en steg på vägen mot kunskap?

Kurssystemet i gymnasieskolan gör detta svårt - vi har för kort tid på oss för att ha ett tillräckligt långsiktigt perspektiv - men vi kan göra situationen lite bättre i alla fall. Det är i slutändan vi lärare som måste rädda skolan från den katastrof som är utbildningspolitiken. 

Reflektioner kring pedagogisk syn, apropå vårens studier

Det har varit väldigt intressant att plugga igen under våren. Och väldigt lärorikt.

Efter några år som lärare och som mycket intresserad av hur skolan behöver förändras för att möta det nya samhället, så har det varit mycket fascinerande att få studera både Psykologi på SU och en distanskurs i digital kompetens och lärande på KTH. Den senare kursen har försökt att föra en pedagogik som utnyttjar informationssamhällets resurser, medan undervisningen på Psykologi 1 inte verkar ha ändrats nämnvärt sedan tryckpressens intåg i vår historia.

Varför har vi på universitetsnivå fortfarande kurser som är baserade på och knutna till enskilda kursböcker? Där en gammal tenta kan vara i det närmaste omöjlig att lösa, ty de hade ju en annan bok på den kursen. Jag kände mig inte så beroende av en enda bok ens på kursen "Moby Dicks", och den kursen handlade ju i grunden om just en enskild bok! Borde vi inte nu, i informationssamhället, ha universitetskurser som är utformade så att de frågor som ställs och tas upp kan besvaras utifrån en mängd lika böcker? Visst bör finnas rekommendationer om bra grundböcker - men varför vara så begränsade?

Den andra kursen har en helt annan pedagogisk grundsyn. Vissa föreläsningar ska man titta på, absolut, och en hel del litteratur finns att tillgå och rekommenderas, men ingenting är specifikt knutet till en bok eller föreläsare. Frågorna och verktygen står i centrum, sedan är det upp till dig som studerande att använda lämpliga informationskällor. Områden ska gås igenom, examinationer göras, och kraven är knappast lägre än vad de är på Psykologin, men de är klart annorlunda.

Det gör mig närmast förbannad när jag tittar på vissa tentafrågor, och inser dels att jag måste gissa hur mycket de vill att jag ska utveckla den frågan för att få full poäng, och dels att för att hela gruppen av studenter ska få så bra resultat som möjligt så ska vi lära oss likadant, läsa samma böcker och se samma föreläsningar. Varför?

Jag misstänker att kursansvariga skulle uppmuntra oss att läsa saker utanför kursen, att ifrågasätta, dra paralleller till andra vetenskapliga discipliner och allt det som jag vill göra. Bara vi håller oss inom ramarna vid examinationerna. Jag har hört flera vid institutionen klaga på skolan (grund- och gymnasieskolan) och att de inte förbereder ungdomarna på universitetsstudierna, att studenterna inte gör bra föreläsningsanteckningar på sina handouts, att vi bara fokuserar på tentan och inte på kunskapen. Jag undrar - hur kan folk tro att studenter ska fokusera på kunskap, på att fördjupa sig, utveckla, diskutera och interagera, när pedagogiken till synes bara har ett enda mål: att överföra kunskap och examinera via salstenta.

Detta var en mycket nyttig termin. Jag har förstått att min pedagogiska grundsyn och Psykologiska Institutionens ligger väldigt, väldigt långt ifrån varandra. Men så är PIs pedagogik den mest traditionella jag någonsin varit med om också. På 15 terminers akademiska studier har jag aldrig varit med om en så extremt traditionell pedagogik. Det var nyttigt för mig att se.

Reflektioner från Framtidens lärande

Så var framtidens lärande över för i år. Vad kan man dra för slutsatser den här gången? Till viss del så känner jag samma sak om efter framtidens läromedel - jag saknar visionerna. Framtidens lärande handlade inte så mycket om framtiden, utan väldigt mycket om vad som finns i nutiden. Vilka verktyg finns nu, hur kan vi undervisa idag för att förbättra skolan. Och visst, det behövs en sådan diskussion. Men jag skulle vilja ha lite mer visioner om vart vi är på väg. Lite sådant fanns förstås. Ung Agenda (elever från olika skolor i landet) presenterade idéer som låg längre fram i tiden, där den fysiska skolan spelar mindre roll, programmen är avskaffade och eleverna i stället formar sina egna program (i en kommentar på nätet gick en lärare längre och ifrågasatte ämnenas vara). Även lärarnas plats i skolan ifrågasattes. Jag tror att det vore bra med en sådan förutsättningslös diskussion. Frågan är vad vi vill att skolan ska vara. Är det en förvaringsplats för barn och ungdomar? Är det närvaron som är viktig såsom CSN och Björklund verkar tycka, eller är det att hitta en skola som passar alla elever? Självklart måste det finnas krav i skolan, och kunskapsmässigt ska vi definitivt inte sänka dem från dagens krav, MEN vi måste åtminstone ha diskussionen att vi kanske inte bäst uppnår dem i klassrum med närvarokrav, standardiserade tester och stolar som är omöjliga att sitta på och fokusera på kunskap dagar i ända. Skolan måste inse att vi inte sitter på kunskapen längre - och inte kan leka auktoritet för hur den ska läras ut eller examineras. Jag tror att behovet att pedagoger kommer finnas kvar, men jag tror att förr eller senare måste vi skilja på det pedagogiska uppdraget att handleda elever genom kunskap och informationshantering å ena sidan, och examinationer och bedömning å andra sidan. Mitt uppdrag som pedagog kommer att behöva förändras. Någonstans därute hoppas jag att det också finns politiker som börjar förstå att den modellen som vi har idag inte kommer att fungera. Under tiden? Vi får göra vårt bästa. Damage control, förnya vår pedagogik och försöka få folk att förstå att ja, skolan har problem. Men inte de som många tror. Det är inte disciplin, prov, och hårdare regler som hjälper. Tidigare betyg kommer inte hjälpa. Mer tid åt matematik på bekostnad av estetiska ämnen kommer FÖRSÄMRA matematikkunskaperna och sänka kreativitetsnivån. Satsningen på entreprenörskap utan drama är en urdålig idé. Och att premiera folk som spenderar all sin tid på att försöka få godkänt i matte C/3 i stället för att lägga den energin och tiden på ett ämne som de tycker om är något av det mest förödande och idiotiska som gjorts i svensk skolan historia.